FÖRDJUPNING

Boklöss: Precis som namnet antyder kan boklöss attackera böcker genom att äta upp det lim som håller bokens sidor ihop. Även om de inte orsakar stora skador, kan de vara besvärliga och irriterande när de förekommer i stora antal. Lyckligtvis finns det enkla sätt att hålla boklössen borta från dina böcker och låta dem trivas i sin naturliga miljö.

Namnet “boklöss” kan vilseleda, eftersom dessa insekter faktiskt tillhör en familj av stövsländor, med det latinska namnet Liposcelididae. Det finns cirka 200 olika arter av stövsländor över hela världen, varav ungefär 50 finns i Sverige.

Kort om boklöss: Boklöss, eller dammlöss som de också kallas, är vanligtvis 1-3 mm långa som vuxna. De liknar andra typer av löss, såsom hårlöss eller vägglöss, i utseende och kan variera i färg från ljusgrå till ljusbrun.

Det finns en risk att förväxla boklöss med vägglöss på grund av vissa likheter i färg och form. Men om du inte hittar några tecken på vägglöss, är det troligt att det handlar om de relativt ofarliga boklössen. Skillnaderna mellan dem inkluderar att vägglöss är dubbelt så stora och att boklöss har längre antenner.

Boklöss förökar sig snabbt i varma och fuktiga miljöer, och de kan lägga hundratals ägg som sedan utvecklas till fullvuxna inom en månad.

Var du kan hitta boklöss: I naturen trivs boklöss i skogar, vanligtvis på stubbar, nedfallna träd eller i buskar. Där finns de gynnsamma förhållanden med fukt, skydd och föda. Boklöss i naturen livnär sig på svampar, alger, mögel och lavar som växer på trädstammarnas bark.

Höga luftfuktigheter och tillgång till föda i form av mögel kan leda till att boklöss dyker upp i bostäder, museer, lagerlokaler och liknande platser.

Skador som orsakas av boklöss: Generellt sett orsakar boklöss ingen betydande skada, vare sig på egendom, sanitet eller människor. De kan dock vara störande när de förekommer i stora mängder.

I vissa fall kan boklöss kontaminera livsmedel, såsom mjöl och gryn. Ägg och avföring från boklöss kan göra livsmedlen obrukbara. Det är viktigt att notera att boklöss endast söker sig till dessa livsmedel om de innehåller mögel (ibland osynliga mikroskopiska svampar), och i sådana fall bör livsmedlen kasseras även om inga boklöss hittas.

Boklöss kan också äta på limmet som håller böcker ihop, vilket kan leda till materiella skador. Detta är vanligt i bokmagasin, lagerlokaler, museer och liknande inrättningar.

Så undviker du boklöss: Eftersom boklöss trivs i fuktiga miljöer kan du försvåra deras överlevnad genom att ha god ventilation. En effektiv ventilation bör hålla luftfuktigheten under 45% på vintern och ha en luftomsättning på minst 0,5 gånger per timme. Detta kan uppnås med hjälp av en automatisk fläkt som aktiveras vid hög luftfuktighet.

Ett enkelt sätt att minska antalet boklöss i ett utrymme är att göra en noggrann rengöring. Undvik att använda för mycket vatten eftersom detta kan skapa den fuktiga miljö som boklöss trivs i. Fokusera istället på att torka av ytor och dammsuga. Vid behov kan du använda insektsmedel för att behandla svåråtkomliga platser och få en mer säker effekt.

I vissa fall kan bristfällig isolering på husets väggar skapa fuktiga förhållanden som lockar boklöss. Om så är fallet bör du se över och åtgärda isoleringen för att förhindra deras inträde.

Kul fakta om boklöss:

• Boklöss kan skapa ett tickande ljud när de slår sin bakkropp mot föremål.
• De liknar utseendemässigt löss, vilket har gett dem deras namn.
• Boklöss dyker ibland upp i nybyggda hus innan alla material har torkat helt.

Brun pälsänger: Brun pälsänger är egentligen inte anpassade för vårt nordiska klimat, men de trivs desto bättre i uppvärmda hus. Dessutom kan det vara utmanande att kontrollera angrepp av brun pälsänger eftersom de ofta är spridda över området. Men det finns effektiva sätt att bli av med dessa skadedjur, och vi kommer att presentera dem för dig.

Brun pälsänger härstammar från Afrika och upptäcktes först i Moskva år 1961 av en E. S. Smirnov, vilket gav dem deras latinska namn Attagenus smirnovi. I Storbritannien kallas de ibland humoristiskt för “Vodka beetle.”

Kort om brun pälsänger: Brun pälsänger följer oftast med varor som importeras från länder där de är vanliga. De kan dock flyga relativt bra och kan sprida sig till nya platser, särskilt under sommarmånaderna.

När de väl etablerat sig, exempelvis i en bostad, kan larverna sprida sig internt. Dessutom kan nya pälsängar flyga till andra delar av byggnaden genom ventilation eller andra öppningar. Eftersom en hona kan lägga upp till 50 ägg under sin livstid, vilka sedan utvecklas till fullvuxna på 6-18 månader, kan en ensam hona orsaka omfattande skador om förutsättningarna är rätt.

Utseendet på brun pälsänger: En vuxen brun pälsänge är cirka 2,3-4 mm lång och 2-2,5 mm bred, något mindre än vanliga pälsänger. Den har en oval kroppsform med en tydlig linje som markerar övergången till täckvingarna. Huvudet är svart till mörkbrunt, medan kroppen (täckvingarna) är ljusbrun och täckt av tjocka hår.

Larverna av brun pälsänger är faktiskt större än de vuxna individerna, cirka 6-8 mm långa. De har en bronsbrun ovansida och en ljusare gulbrun undersida och är täckta av hår. Larverna har även tydliga borstar i bakänden.

Det är ibland möjligt att förväxla brun pälsängers larver med larver av vanliga pälsänger eller mattbaggar, men från ett skadedjursbekämpningsperspektiv behandlas de oftast på samma sätt.

Var man hittar brun pälsänger: Brun pälsänger härstammar från varmare delar av världen och överlever inte i det kalla nordiska klimatet. De trivs bäst i temperaturer omkring 24 grader Celsius. Ändå kan de föröka sig väl inomhus i uppvärmda hus.

Angrepp av brun pälsänger är vanligtvis inte lika koncentrerade som angrepp av exempelvis klädesmal. Istället tenderar de att sprida sig och kan inkludera enstaka larver som överlever på det organiska materialet de hittar.

För att upptäcka ett angrepp av brun pälsänger bör du leta efter följande spår:

Larverna undviker ljus och gömmer sig ofta på svåråtkomliga platser. När de blir vuxna letar de istället efter ljus och kan ofta hittas nära fönster och fönsterkarmar där de söker ljus.

Brun pälsängers larver ömsar hud flera gånger under sin utveckling. Därför är det troligaste tecknet på ett angrepp ömsade hudar snarare än levande larver. Om du trots det hittar en levande larv är det möjligt att den kan låtsas vara död när den känner sig hotad.

Om utomhustemperaturen tillåter det, kan pälsängerna försöka fly utomhus. Men det är oftast inte framgångsrikt i det nordiska klimatet, särskilt inte under längre perioder.

Skador som orsakas av brun pälsänger: Brun pälsänger livnär sig på organiskt material som ulltextilier, mattor, skinn och päls i byggnader, hem och museer. Angripna föremål kan bli förstörda på grund av hål och materialets borttärning.

Larverna kan även attackera torkade växter, frön och liknande organiskt material. Dessa skador uppstår ofta när larvernas spillning förorenar materialet och leder till tillväxt av bakterier och mögel.

Fåglar: Det finns många olika fågelarter som trivs och frodas i människors närmiljö. Ibland kan deras närvaro dock medföra utmaningar och problem. Fåglar kan störa med sitt skrik och sina ljud, vilket kan påverka vår nattsömn och koncentration på jobbet. De kan även orsaka nedsmutsning av hus, utemöbler, båtar och bilar med sin spillning, vilket inte bara är oestetiskt utan även potentiellt skadligt. Dessutom kan vissa fågelarter sprida sjukdomar, även om detta är sällsynt.

Olika åtgärder finns för att hantera problemet med fåglar. Det är viktigt att notera att många av fåglarnas naturliga livsmiljöer minskar på grund av ökad mänsklig bebyggelse. Samtidigt erbjuder vår miljö ofta gynnsamma förhållanden för fåglar, såsom skydd och tillgång till mat, vilket kan leda till att vi har fåglar närmare oss än vi kanske är bekväma med.

I Sverige är några av de fågelarter som ofta upplevs som problem inkluderar stadsduvor, måsar, trutar, gråsparv. Även om fåglar i sig inte är skadedjur, kan deras närvaro och särskilt deras spillning skapa irritation och orenlighet, särskilt på ytor som vi regelbundet använder, som utemöbler, bilar och båtar och fasader.

Fåglar kan också ibland orsaka materiella skador genom att lossa takpannor eller blockera hängrännor, även om detta är relativt sällsynt. Fågelbon kan också bli en fristad för andra skadedjur som fågelkvalster, klädesmal eller loppor.

Det är viktigt att notera att de flesta fåglar inte utgör problem och kan vara trevliga att ha i vår omgivning. Ibland, dock, kan vi behöva ta åtgärder för att skrämma bort fåglar om de orsakar något av följande problem:

1. Fågelspillning på ytor eller på fordon som bilar eller båtar.

2. Fågelskrik som stör exempelvis arbete hemma eller sömn.

3. Skräp från fågelbon, såsom fjädrar och andra material.

4. Problem med fåglar som snabbt tar sig an obevakad föda utomhus.

5. Fåglar som kolliderar med fönsterrutor eller flyger in i huset.

Det är viktigt att förstå att fåglar är skyddade under sin häckningsperiod i Sverige, vilket sträcker sig från den 1 april till den 31 juli. Under denna tid är det olagligt att störa fågelbon eller hantera ägg. Under resten av året är det normalt tillåtet att avlägsna bon, men detta beror på specifika regler och skyddsnivåer för vissa fågelarter och områden.

För att hantera fågelproblem finns det idag olika produkter på marknaden som kan användas för att avskräcka fåglar på ett säkert och miljövänligt sätt. Dessa inkluderar attrapper såsom rovfåglar eller ormar, fågelskrämmor som simulerar rovfåglars siluett och rörelsemönster, silhuetter som kan placeras på fönsterrutor för att förhindra kollisioner och kontaktskydd såsom fågelpiggar, nät eller gel för att hålla ytor fria från fåglar.

Det är viktigt att skrämselprodukterna är biologiskt relevanta för fåglar och uppfattas som ett naturligt hot. Att kombinera dessa produkter med andra åtgärder, såsom att ta bort påbörjade bon och rengöra områden där fåglar ofta samlas, kan vara effektiva metoder för att hantera fågelproblem.

Faraomyra: Faraomyror är en typ av tropisk myra som du riskerar att oavsiktligt ta med dig hem från semestern. En enda faraomyrdrottning har kapacitet att lägga upp till 3500 ägg under sin livstid, vilket innebär att även ett litet antal myror kan snabbt förvandlas till en fullskalig invasion. Tyvärr är faraomyror så små att du kanske inte ens märker deras närvaro förrän de har etablerat sig ordentligt.

Normalt sett återfinns faraomyror i tropiska klimat där de trivs i fuktiga miljöer och temperaturer som ligger mellan 25-30℃. Dessvärre har det visat sig att faraomyror även trivs och förökar sig framgångsrikt i våra uppvärmda bostäder.

Kort om faraomyror: I naturen kan kolonierna av faraomyror (Monomorium pharaonis) bli enorma och innehålla miljontals individer. I naturen fungerar faraomyrorna som asätare och äter framför allt döda insekter, smådjur och organiskt avfall.

I hemmet är faraomyrornas huvudsakliga intresse livsmedel, inklusive allt från sötsaker till proteinrika djurfoder. De har förmågan att tränga igenom förpackningar för att komma åt innehållet, vilket kan orsaka skador på matvaror.

Faraomyror utgör ett särskilt stort problem i miljöer som sjukhus och restauranger, eftersom de kan fungera som smittspridare.

Så känner du igen faraomyror: Faraomyrorna är betydligt mindre än de myror som vanligtvis finns i Sverige, med en längd på endast cirka 2 mm. De har en karakteristisk gulaktig till bärnstensfärgad kropp, vanligtvis med en mörkare markering på bakkroppen.

Det är viktigt att vara extra uppmärksam på livsmedel som du tar med dig från semestern, särskilt om det rör sig om torkat kött och andra proteinrika matvaror. Faraomyrorna föredrar livsmedel med hög proteinhalt och kan ha tagit sig in i förpackningen, särskilt om förpackningen redan har öppnats.

På grund av sin ringa storlek kan det vara svårt att upptäcka faraomyror i hemmet. Eftersom de är matinriktade, tenderar de att bygga sina bon i eller nära köket, vilket kan vara gömt under bänkskivor, bakom lister, i blomkrukor eller till och med i vägguttag.

Fläskänger: Tidigare kunde fläskängrar vara ett betydande problem då de kunde angripa oskyddat kött och fisk som lagrades. Idag, med användningen av kylskåp och en mer hygienisk hantering av livsmedel, är fläskängrar inte lika vanliga, men de kan fortfarande dyka upp ibland. Här kommer vi att berätta om var fläskängrar kommer ifrån och hur du enkelt kan bli av med dem.

Kort om fläskängrar: Fläskängrar och deras kusiner, pälsängar, fungerar som naturens saneringsarbetare. Medan fläskängrar äter kött och hud, innehåller pälsängar päls och fjädrar i deras diet. Tillsammans bryter de snabbt ner kropparna av smådjur och återför materialet till naturens ekosystem.

Fläskängrar, även kallade vanliga fläskängrar (Dermestes lardarius på latin), tillhör gruppen skalbaggar. De är kända för att livnära sig på fläsk, som deras namn antyder, men de äter också andra proteinkällor som kött och fisk.

En hona kan lägga upp till 100-150 ägg på en gång, ofta i närheten av en källa till föda. Dessa ägg kläcks och blir fullt utvecklade larver inom bara 12 dagar. Hela livscykeln för en fläskänger är snabb och sträcker sig över 40-50 dagar.

Så känner du igen fläskängrar: Larverna av fläskängrar är längre än de vuxna skalbaggarna och mäter cirka 15 mm. De har tydliga segment och är täckta av hår. Larverna har en brunaktig färg med en ljusare undersida.

De vuxna fläskängrarna ser ut som skalbaggar och är 7-9 mm långa. Du kan enkelt känna igen dem genom den ljusare markeringen på deras mittsektion, vilken liknar ett grått eller beigefärgat bälte. Denna markering har vanligtvis 6-10 oregelbundna mörka eller svarta prickar. Resten av kroppen är mörk, svart eller brunsvart.

Skador som fläskängrar orsakar: Fläskängrar är främst intresserade av livsmedel med animaliskt ursprung, såsom korv, kött, fisk, ost och djurfoder. De kan även angripa skinn, fjädrar och spannmål med hög proteinhalt. Angripna livsmedel måste kasseras av hygienskäl. Om ett livsmedel bara är lätt angripet eller misstänks vara angripet, kan det räddas genom att frysa eller värma det (se mer nedan).

Var du hittar fläskängrar: Fläskängrar har sitt ursprung i naturen men kan tränga in i bostäder om de finner rätt förutsättningar, särskilt om det finns en källa till föda i huset. De kan ofta härledas till följande omständigheter:

• Angripna fågelbon som finns nära bostaden.
• Kadaver från smådjur, såsom möss som har dött under golv eller i väggar.
• Djurfoder i öppna behållare eller mat som har stått framme under en längre tid.

Riskerna för fläskängarangrepp ökar särskilt under vår och höst, särskilt i maj. Man bör vara extra vaksam under vår och sommar när fläskängrarna genomgår sin puppfas.

Flugor: Flugor på maten, flugor i taket, flugspillning i fönstren – många irriteras av de flugor som invaderar våra hem under sommaren. Det blir särskilt besvärligt eftersom flugor är den vanligaste källan till matförgiftningar på våra utomhusserveringar.

Här är en kort översikt om flugor: De vanligaste flugarterna i Sverige inkluderar husflugan, spyflugan, vindsflugan och bananflugan.

Husflugan är den mest förekommande flugan i våra hem och är även en av de mest spridda insekterna i världen.

Flugor har förmågan att lägga upp till 500 ägg, och dessa ägg kan kläckas till larver inom en dag. Det är värt att notera att flughonan är mottaglig för befruktning endast i 36 timmar efter att den har kommit ut ur sin puppa. Med dessa förutsättningar kan flugpopulationen öka i en rasande takt under gynnsamma förhållanden.

Flugor och sjukdomar: Flugor kan smutsa ner och förorena mat, och de kan även lägga sina ägg i livsmedel som frukt, köttprodukter och ostar. Dessutom klassas flugor som skadedjur eftersom de kan sprida allvarliga sjukdomar som salmonella och E-coli. I själva verket är flugor den vanligaste orsaken till matförgiftningar på svenska utomhusrestauranger. Vissa flugor är ofarliga och överför inte sjukdomar, medan andra utgör en betydande smittrisk.

Identifiering av vanliga flugor i hemmet:

• Husfluga: Utgör en hälsorisk. Kännetecknas av ljusa (vita eller grå) linjer längs kroppen.
• Spyfluga: Utgör en hälsorisk. Kännetecknas av en metalliskt glänsande kropp som kan variera i färg mellan gult, grönt och blått.
• Vindsfluga: Utgör ingen hälsorisk. Kännetecknas av glänsande hår på kroppen som kan variera i färg mellan gult och grönt.

Du kan oftast upptäcka flugor i hemmet genom att: Observera flugorna kring sopor och andra avfall.

Märka små, knappnålsstora svarta eller mörka fläckar på fönsterbänkar, fönster eller väggar som är spillning från flugorna.

Finna larver, vilket är ett tecken på att platsen kan vara en äggläggningsplats, vilket snabbt kan leda till en ökning av flugpopulationen.

Vindsutrymmen och väggutrymmen, där det är varmt och skyddat, är vanliga platser som flugor söker sig till under de kalla månaderna på året.

Så här kan du bekämpa flugor: Om du har att göra med enstaka flugor kan de enkelt fångas med en traditionell flugsmälla eller en ihoprullad tidning. Om du störs mycket av flugor eller vill slippa jaga dem kan det vara värt att överväga användning av flugspray eller klisterfällor.

Mer information om flugor: Det finns ungefär 100 000 olika flugarter i världen, varav cirka 6 000 finns i Sverige. Flugor tillhör insektsordningen tvåvingar (Diptera), vilket härstammar från de latinska orden “di” som betyder två och “ptera” som betyder vingar. Vad som särskiljer flugor från andra insektsordningar är att de endast har ett par vingar. Flugornas underordning skiljer sig också från andra arter genom att de har kortare antenner än huvudet.

Det finns en enorm mångfald av flugor, från världens största fluga, Gauromydas heros (Asiloidea), som är 7 cm lång, till världens minsta fluga, Euryplatea nanaknihali, som är bara 0,4 mm lång – knappt större än ett saltkorn.

Flugor har rörliga huvuden och fasettögon. Bakbenen på flugor är oftast täckta med borst, och överläppen täcker underkäken. Munnen är anpassad för att antingen sticka och suga upp föda eller lapar upp den. Flugor spelar en viktig roll som pollinatörer, och det är troligt att någon form av fluga var bland de första pollinatörerna i världen och därigenom bidrog till att skapa grundvalen för omfattande ekosystem över hela världen.

Fruktfluga: Bananflugor, även kända som fruktflugor, kan snabbt öka i antal vid vissa tider på året och kretsa kring den frukt du har hemma. Honorna kan lägga upp till 500 ägg i frukten, vilket sedan blir nya flugor på bara en dryg vecka. Det är ganska otrevligt! Här är några tips om hur du kan bli av med bananflugor.

Bananflugan finns naturligt överallt i vår omgivning, och det är svårt att helt förhindra att de kommer in i hemmet – oftast följer de med frukten du köper i affären. Problemet med bananflugor är oftast mest påtagligt mot slutet av sommaren, när förutsättningarna är mest gynnsamma för flugorna att föröka sig.

I själva verket orsakar bananflugor ingen skada i hemmet förutom att de kan vara irriterande och ohygieniska, särskilt när de lägger tusentals ägg på eller i frukten.

Bananflugans föda: Bananflugan trivs i rumstemperatur och livnär sig på mikroorganismer. Trots namnet älskar de inte bara bananer utan i stort sett all slags frukt. Det engelska namnet “fruit fly” har också gett upphov till att de ibland kallas fruktflugor även i Sverige. Förutom övermogen eller skadad frukt äter de också mikroorganismer i exempelvis sopor och vinrester.

Så kan du få bananflugor i hemmet: Under säsongen för bananflugor, särskilt i slutet av sommaren när svensk trädgårdsfrukt är mogen, är det vanligt att man får in bananflugor utifrån. Dessutom kan du ofta föra in bananflugor i hemmet med frukt du köper i butiker. Ägg som har lagts i små skador eller sprickor på frukten är ibland inte synliga, men plötsligt kläcks det en mängd bananflugor.

Bananflugornas förökning: Bananflugor lever i princip bara i upp till 30 dagar, men om det finns tillräckligt med mat tillgänglig för dem kan de producera en stor mängd avkomma under den tiden. Deras förmåga att föröka sig är imponerande. Tiden det tar för dem att utvecklas från ägg till fullvuxna flugor är bara cirka 8 dagar. Eftersom varje hona kan lägga upp till 500 ägg är det viktigt att minska möjligheten för deras utveckling genom att vidta åtgärder.

På grund av sin snabba reproduktion används bananflugan ofta inom forskningen och som levande mat för akvariefiskar som lever nära ytan.

Så kan du bli av med bananflugor: Bananflugor är något som de flesta råkar ut för, men tack vare deras känslighet och korta livscykel är de relativt lätta att bli av med med rätt åtgärder:

Fällor: Du kan enkelt göra din egen fälla genom att blanda en del vatten, några droppar diskmedel, en del vinäger och två delar honung i ett glas. Flugorna lockas till blandningen och drunknar i den. Tyvärr har dessa fällor en begränsad effektivitet och bör bytas redan nästa dag, även om du rör om i fällan varje timme. Det kan därför vara mer kostnadseffektivt att köpa en färdig bananflugefälla med lockbete.

Medel: Bekämpningsmedel mot flygande insekter kan fungera mot bananflugor, men se till att inte spraya det på frukt eller livsmedel.

Ventilera ordentligt och sänk inomhustemperaturen om möjligt.

Ta bort födan och “barnkammaren”:

• Förvara övermogen eller skadad frukt i kylen.
• Låt inte mat eller vinrester stå framme.
• Se till att du har förslutningsbara kärl för hushållssopor.
• Städa köket ordentligt och ta bort alla ställen där larverna kan utvecklas, som exempelvis rengör diskho, röranslutningar och golvbrunn noggrant med borste.

Getingar: Getingar är en av våra viktigaste pollinatörer för bär, frukt och blommande växter. Dessutom fungerar de som rovdjur genom att fånga larver som annars skulle utvecklas till skadeinsekter, såsom äppelvecklare som kan skada våra äppelträd. Getingar är alltså gynnsamma för ekosystemet, men ibland kan de vara besvärliga att ha nära sig.

Om man lyckas förhindra att stora getingkolonier etablerar sig i sin närmiljö, kan man förhoppningsvis leva med getingar som grannar utan större problem. Att äta utomhus under sommaren kan vara utmanande utan att locka till sig några getingar, men det finns metoder för att avskräcka eller fånga dem.

Under getingåren, då getingpopulationen kan bli exceptionellt stor, blir det ofta högsta prioritet för många av oss att hantera getingproblemet. Getingår inträffar med två års mellanrum, så det blir getingår vartannat år om inte något särskilt påverkar vädret.

Många människor är känsliga för getingstick och kan uppleva smärtsamma reaktioner. Vissa är också allergiska mot sticken, vilket kan leda till allvarliga och farliga allergiska reaktioner.

Varför getingar sticker: Getingar blir aggressiva endast när de känner sig hotade, men de är tyvärr ganska känsliga för störningar. Myten om att vissa getingar är giftigare än andra saknar vetenskaplig grund. Problemet är att de blir defensiva om deras bo blir hotat, vilket ofta resulterar i stickningar. Vanliga getingar reagerar på samma sätt om deras bo attackeras. Bålgetingen, även om den är större, är faktiskt mindre aggressiv än sina släktingar inom getingfamiljen.

Getingar är ofta modiga och kan närma sig människor, men detta beteende bör inte misstolkas som aggression eller ett tecken på en omedelbar attack.

Hästmyra: Hästmyror är stora myror som kan orsaka betydande skador på hus om de inte upptäcks och hanteras i tid. De är faktiskt de största myrorna i Sverige och våra grannländer.

Det är en vanlig missuppfattning att hästmyrorna äter trä, men i själva verket använder de trä som ett skyddsmaterial och tar bort träspån för att bygga sina bon. Oavsett om de äter trä eller inte kan skadorna på träkonstruktioner bli betydande, och i värsta fall kan det påverka byggnadens stabilitet. Hästmyrorna har en varierad kost som inkluderar insekter, kadaver, bladlusavföring och växter.

Hästmyrorna finns i hela Sverige, men de trivs särskilt bra i skogar med övervägande barrträd. Deras naturliga bon finns oftast i dött trä, som stubbar eller ruttnande stockar. Ibland bygger de dock sina bon i hus, särskilt när de redan är etablerade på en plats och skapar närliggande satellitkolonier.

Hästmyrornas bobyggande är mest aktivt i rötskadat trä, men de kan också påverka friskt trä när de har etablerat sina bon ordentligt. Deras tunnlar och bohålor urholkar träet, vilket i värsta fall kan påverka byggnadens strukturella integritet, särskilt om det rör sig om bärande konstruktioner.

Så känner du igen hästmyror: Hästmyror är de största myrorna i Norden och kan vara upp till 19 mm långa (vanligtvis 6-14 mm), vilket är betydligt större än de mer vanliga svartmyrorna, som bara blir cirka 4 mm långa.

Det kan ibland vara svårt att skilja en stor stackmyra från en liten hästmyra. Ett enkelt sätt att testa detta är att hålla handen några centimeter ovanför myran. Om den reser sig på bakbenen är det sannolikt den mer aggressiva stackmyran.

Hästmyrorna är mest aktiva under de varmare månaderna, och du kan hitta följande tecken på ett hästmyrangrepp:

• Stora myror som söker efter föda.
• Ljud från väggarna, som kommer från myrornas gnagande; ett knastrande ljud som kan likna regn mot plåt. Om du knackar på väggen ökar myrornas aktivitet, vilket oftast hörs.
• Små högar av träspån inuti eller utanför huset som bildas när myrorna bygger sina bon.
• Stora vingade myror inomhus (inte att förväxlas med svartmyror, som svärmar i stora mängder under en kort tid).

Hästmyrorna trivs bäst på varma platser, så de bygger ofta sina bon i söderläge, bakom element, ugnar eller kylskåp. Det är dessa platser du bör vara extra uppmärksam på om du misstänker ett hästmyrangrepp. Hästmyrorna är mest aktiva på natten, så det är bäst att undersöka eventuella bon efter ljud och aktivitet under natten.

Följande faktorer ökar risken för att ditt hus angrips av hästmyror och bör åtgärdas:

• Stubbar, nedfallna träd och ruttnande trä eller pallkragar på tomten.
• Växter runt huset och husgrund.
• Rötskadat virke i byggnadskonstruktioner eller fasader.
• Vedstaplar mot yttre väggar, särskilt på södersidan.
• Dålig vattenavrinning och dränering, vilket skapar en fuktig miljö som är gynnsam för myror.

Husbock: Husbocken räknas som en av de mest fruktade skadedjuren i Sverige, kanske bara överträffad av vägglusen i skräckfaktor. Detta kan sannolikt förklaras av att husbocken har förmågan att tyst äta upp trä inifrån, utan att det syns på ytan. Ofta märker man inte ens att ens hus har blivit angripet förrän det är för sent. Men det finns indikationer att leta efter om man har kunskap om vad man ska titta efter.

Husbocken riktar sina attacker endast mot gran- och furuträ, men tyvärr är just dessa träslag mycket vanliga i byggkonstruktioner. Beroende på var i landet man bor kan man ha tur eller otur – husbocken finns huvudsakligen i södra och mellersta Sverige idag. Man kan dra en linje i tankarna från toppen av Halland till botten av Hälsingland och från Vänern till Vättern; norr om den linjen är husbocken sällsynt.

Husbocken (Hylotrupes bajulus) tillhör faktiskt det enda släktet i sin familj, vilket säger något om dess unika och ogynnsamma natur som skadedjur.

Husbocken sätter sig i barrträdsvirke där en husbockskalbagge lägger sina ägg i springor i träet.

De kläckta larverna lever och livnär sig sedan på träet i flera år innan de går in i puppstadiet. Därefter kläcks en ny skalbagge som gnager sig ut för att svärma. Detta sker oftast i juli när temperaturen når 25℃.

Så här känner du igen husbocken: Husbocken är mörkt gråbrun och varierar i storlek från 7 till 21 mm. Den har sex ben, kraftiga bakben och långa antenner.

Husbockens larver trivs särskilt i torrt barrträdsvirke, speciellt inomhus där temperaturen är lämplig för dem. Det olyckliga med husbockens larver är att de oftast inte påverkar träytan som man kan se. De gnager istället inuti träet och kan fullständigt urholka det inifrån under en tidsperiod som sträcker sig från 3 till 10 år.

Vanliga tecken som kan hjälpa dig att upptäcka en husbocksattack i tid inkluderar:

• Det är ibland möjligt att höra ljud när larverna gnager i träet.
• Larverna lämnar ovala och oregelbundna utgångshål i det angripna träet, vanligtvis med en diameter på 5 till 8 mm.
• Det kan finnas spill av trämjöl från larvernas borrade gångar nära utgångshålen.

Kackerlacka: Kackerlackor är en av de äldsta insekterna på jorden och anses vara en av de mest tåliga varelserna när det gäller överlevnad. Vissa hävdar att kackerlackor är en av de få organismerna som skulle kunna överleva en global kärnvapenkatastrof. Även om kackerlackor ännu inte är särskilt vanliga i Sverige, ökar deras förekomst. Lyckligtvis finns det metoder att bekämpa dessa insekter.

Kackerlackor finns i många olika former över hela världen. I Sverige har vi främst problem med den stora tyska kackerlackan, som är cirka 10-16 mm lång och känns igen på sina två längsgående svarta ränder på den platta halsskölden från huvudet mot vingbasen.

Kackerlackor är extremt anpassningsbara och äter en mångfald av födoämnen. De kan överleva utan mat i upp till sex veckor och kan fortsätta leva även om de förlorar sina huvuden tills de svälter ihjäl. Dessa insekter trivs i temperaturer mellan -5 och 40 grader Celsius och är kända för sin överlevnadsförmåga, vilket gör dem till en utmaning att bekämpa.

Hälsorisker för människor i samband med kackerlackor uppstår på grund av att de kan bära med sig sjukdomar som listeria och salmonella genom sin avföring och sekret. Dessutom kan det illaluktande sekretet i vissa fall orsaka allergiska reaktioner hos människor.

Så här kan du upptäcka kackerlackor: Kackerlackor är nattaktiva och gömmer sig på dagen. Dess snabba löpning, upp till 1 meter per sekund, gör dem svåra att fånga och därmed svåra att identifiera genom att försöka fånga dem. De förökar sig snabbt och trivs bäst i varma och fuktiga miljöer nära matkällor.

Här är några tecken som kan hjälpa dig att identifiera ett kackerlacksangrepp:

1. Sekret – Doft: Kackerlackor utsöndrar ett illaluktande sekret som kan hänga kvar i områden där de har varit, inklusive matvaror.
2. Sekret – Spår: Spår från kackerlackornas sekret kan synas på golv, bänkskivor eller runt lister.
3. Spillning: Kackerlackornas spillning är ungefär 2 mm lång, brun/svart och cylindrisk i form.
4. Ömsade skinn/skal: Ömsade skinn från kackerlackor hittas ofta nära deras bon.

Kackerlackor trivs särskilt bra i utrymmen som badrum, kök och tvättstuga där det är fuktigt och där det finns gott om mat. Om du misstänker ett kackerlacksangrepp är det viktigt att inspektera dessa områden noggrant.

Ett vanligt sätt att få in kackerlackor i svenska hem är genom att de följer med i resväskor från länder där de är vanliga. För att minska risken bör du:

• Kontrollera förpackningar och resväskor som kommer från länder med kackerlackor.
• Packa upp dina saker i badkaret med avloppsproppen stängd för att förhindra att eventuella kackerlackor flyr.
• På resan bör du undvika att sprida kläder på golvet och hålla dina väskor stängda så mycket som möjligt.

Om kackerlackor väl har kommit in i ditt hem sprider de sig snabbt. De söker ofta mat i kök eller badrum, och sprider sig sedan genom rör och elledningar. Försök inte att bekämpa kackerlackor själv, särskilt inte med spray, eftersom detta är repellerande och ni riskerar att sprida ut dom mer i lägenheten eller lokalerna.

Kackerlackor är en av de äldsta ordningarna av insekter som fortfarande existerar och har överlevt i 300 miljoner år. De har inte förändrats mycket sedan dess och är väl anpassade till sin ekologiska nisch.

De flesta kackerlackor är nattaktiva och gömmer sig under dagen i skrymslen och vrår. De är allätare och äter både växt- och animalisk föda.

Den vanligaste kackerlackan i svenska hem är den tyska kackerlackan (Blatella germanica). Den har en platt, oval kropp, långa och mångledade antenner samt taggiga ben. Hanar är vanligtvis 10-13 mm långa, medan honorna är något större, 12-15 mm långa. Kackerlackans äggkapsel är först vit och blir sedan rosa, ljusbrun och till slut brun och mäter 7-8 mm x 3,0 x 3,5 mm. Det tar mellan tre till fem veckor efter befruktningen innan en hona lägger en kapsel med cirka 30–40 ägg. Äggen kläcks efter ett dygn.

Skogskackerlackan, som är vår svenska variant, kan vara 7-12 mm lång och lever främst i naturen. Ibland kan den komma in i hus och bostäder, men den kan inte föröka sig inomhus och betraktas därför inte som ett skadedjur som behöver bekämpas.

Möss: Möss har en tendens att söka sig in i hus och sommarstugor under vinterhalvåret i jakten på mat och värme. Det bästa utfallet i detta scenario är att du kanske behöver städa upp lite spillning, men möss kan också orsaka materiella skador, som till exempel tugga på elkablar, vilket i de värsta fallen kan resultera i brand. Vår guide om möss täcker allt från hur du hindrar möss från att komma in till hur du långsiktigt bekämpar dem.

Sverige har ett hundratal musarter, men framförallt tre av dessa räknas som skadedjur i hus och hem: husmusen, större skogsmusen och mindre skogsmusen. I naturen har mössen många naturliga fiender, men när de tar sig in i våra hem har de betydligt färre rovdjur att oroa sig för.

Husmusen, som namnet antyder, trivs i våra byggnader, ofta på vinden, under golv eller i väggarna.

Större skogsmusen har sitt naturliga hem ute i naturen, men under vintermånaderna söker den skydd och värme inomhus.

Möss kan orsaka skador och sprida sjukdomar. De kan orsaka allergier och bära med sig smittor som salmonella och sorkfeber genom sin spillning. Husmusen är allätare, men frön och spannmål är högt upp på deras matlista. Den är cirka 9 cm lång med en svans av samma längd. Husmusen har gråbrun rygg, som ibland kan variera i gulbrun färg, med en gråvit eller gul buk. Dess ögon och öron är små. Husmusens spillning är cirka 6 mm lång och spetsigare än skogsmusens.

Större och mindre skogsmöss lever normalt ute i naturen men tar sin tillflykt inomhus under vintermånaderna för skydd, värme och föda. Deras föda kommer främst från växtriket, inklusive nötter, knoppar och skott, men de är allätare och kan inomhus äta till och med tvål, stearin, kitt eller andra material med tveksamt näringsvärde. Större skogsmöss är cirka 9-13 cm långa med en svans av samma längd, medan mindre skogsmöss är ungefär lika stora som husmusen, ungefär 9 cm långa med en marginellt kortare svans. Både större och mindre skogsmöss har en gulbrun rygg, som ofta skiftar i rödbrun, och en vit buk. Dessa möss har betydligt större ögon och öron än husmusen. Deras spillning är kortare och tjockare än husmusens.

De vanligaste skadorna som orsakas av möss är materiella, ofta på möbler, matvaror och andra föremål som de gnager på eller förorenar med urin och avföring. Skador kan också påverka byggnadsmaterial som isolering eller gipsskivor, samt fiberkablar. Det mest farliga är om elkablar blir skadade, då det kan resultera i eldsvåda.

Så hur vet du om du har möss i ditt hem? Eftersom möss förökar sig snabbt är det viktigt att upptäcka problemet så snabbt som möjligt och vidta åtgärder.

Här är några tecken som kan hjälpa dig att identifiera möss i ditt hus:

• Spillning: Mössens spillning är mörk och varierar i storlek från 3-8 mm. En enda mus kan producera 50-80 spillningar per natt, och de återfinns ofta i skåp eller längs lister.
• Skrapljud: Ljud av skrapande, särskilt på natten, kan indikera möss, särskilt om ljuden kommer från vinden, väggarna eller golvet.
• Lukt: En stark ammoniumliknande lukt är ett tecken på musurin. Doften kan kvarstå även efter att mössen har avlägsnats.
• Spår i dammiga områden: Möss lämnar spår i form av fotspår i damm, vätskor och spillning. Du kan testa att strö fint mjöl eller talk där du misstänker att möss rör sig och sedan undersöka om spår har lämnats efteråt.
• Gnidmärken och fettfläckar: Möss kan lämna gnidmärken och fettfläckar från sin päls när de rör sig längs med lister, väggar eller andra föremål.
• Urinpelare: Vid större angrepp kan möss skapa urinpelare, som egentligen är en blandning av kroppsfett och urin. Dessa kan forma små högar upp till 4 cm höga och ca 1 cm breda.
• Spår av bobyggande: Du kan ibland se spår av mössens bobyggande, särskilt om de har påverkat mjuka material som stoppning eller isolering.

Det är inte alltid att du kommer att se eller höra mössen, även om de finns i ditt hus. Det vanligaste scenariot är att du hittar spår efter dem utan att faktiskt se en mus. Dessa spår kan hjälpa dig att bekräfta närvaron av möss och ge dig mer information för att bekämpa dem.

För att hitta spår av möss måste du veta var du ska leta. De vanligaste ställena där möss lämnar spår är kring deras gömställen i huset.

Vanliga spår inkluderar fotspår i snö, damm, vätskor, spillning, gnagmärken på material, påverkat material, smuts längs musstråk, skrap- eller gnagljud, reaktion från husdjur, och ibland även synen av möss, särskilt på natten.

Om du konstaterar att du har möss är nästa steg att hitta deras gömställen i huset, så att du kan skydda och bekämpa dem på rätt ställen. Att hitta mössens gömställen behöver inte vara svårt om du vet var du ska leta.

Här är en checklist över förebyggande åtgärder som du kan vidta för att förhindra möss från att komma in i ditt hem:

• Täta eventuella hål i husgrunden och ventiler med metallnät som har en maskvidd på 5 mm och en trådtjocklek på 0,7 mm. En mus behöver endast ett hål på 7 mm för att ta sig in.
• Klipp gräset kort runt huset för att ta bort mössens skydd och göra dem mer utsatta.
• Undvik att ha buskar, träd, klätterväxter och växter nära husfasaden. Undvik också att placera vedstaplar eller utemöbler nära fasaden, eftersom mössen kan använda dem för att klättra högre upp i huset.
• Mata inte fåglar eller husdjur nära huset, och om du gör det, se till att ta bort spill och rester efteråt.
• Se till att sopkärlens lock är ordentligt förseglade, och om du har en kompost, placera den långt från huset och se till att den är stängd.
• Håll området under altaner och liknande rena och undvik att ha bråte där.
• Täta dörrar, fönster, ventiler och andra möjliga ingångar utåt.
• Kontrollera att rörskarvar under diskbänken är täta, och att luckor i köket och skafferi sluter tätt. Se också till att golvbrunnar sitter ordentligt och är fyllda med vatten.
• Håll det städat, särskilt i källare och på vinden. Se till att det inte finns matrester, stearinljus, kaksmulor eller andra ätbara saker för möss. Om du kommer att vara borta från sommarstugan under en längre tid, se till att städa extra noggrant.
• Undvik att ställa kartonger direkt på golvet; använd istället förslutningsbara plastbehållare eller placera kartongerna på hyllor ovanför marknivå.
• Granska ditt skafferi och andra ställen där du förvarar mat. Förslutningsbara plastbehållare är ett bra sätt att hålla mössen borta från din mat.

Klädesmal: Klädesmal eller pälsmal är vanligtvis något som upptäcks i garderoben när du tar ut ett plagg och märker mystiska hål. I vår guide har vi samlat allt du behöver veta om mal. Den omfattar allt från malens livscykel till malfjärilen, hur du kan identifiera om det är mal som har orsakat skadorna och naturligtvis hur du kan bekämpa dem.

Det finns ett stort antal malarter, även kända som nattfjärilar, runt om i världen. Av dessa finns 80 i Sverige, inklusive de vanliga skadedjuren klädesmal, pälsmal och livsmedelsmal.

Malar, även kända som malfjärilar eller “mott,” tenderar att dyka upp på våren, och en utmaning med dem är att de kan orsaka betydande skador innan du ens upptäcker deras närvaro. En mal kan smyga sig in i ditt hem och lägga ägg utan att du märker det. När äggen kläcks, kan det resultera i larver som äter upp ullkläder, pälsar och andra kläder gjorda av naturliga material. Däremot går livsmedelsmal efter olika sorters livsmedel såsom spannmål, müsli och ris.

Många undrar om det är möjligt att avgöra vilket skadedjur som har orsakat skadorna på plagget. Som tur är kan man göra det, och svaret på om det är en mal eller en pälsängers larv som har orsakat hålet kan hjälpa dig att bestämma hur du bäst bekämpar skadedjuret.

Så här gör du för att avgöra: titta på kanterna av skadan eller hålet. Om det finns en tydlig kant är det troligtvis en pälsängers larv som har angripit textilen. Om det istället finns ludd runt hålets kant är det troligtvis en klädesmalslarv.

Det finns i huvudsak tre typer av malar som kan orsaka skador i ditt hem: klädesmal som angriper textiler, pälsmal som riktar in sig på pälsar, och livsmedelsmal som attackerar olika sorters livsmedel. Deras namn avslöjar deras preferenser när det kommer till föda.

Här är de olika typerna av mal och deras kännetecken:

1. Klädesmal (Tineola bisselliella): Dessa malfjärilar, ibland kallade klädesmott, har en gul eller guldskimrande färg. I larvstadiet äter de upp textilier och naturliga material, särskilt ylle.
2. Pälsmal (Tinea pellionella): Denna art liknar klädesmalen, men dess larver angriper endast pälsar och produkter med naturligt hår.
3. Livsmedelsmal, även kända som matmalar eller mottfjärilar: Olika typer av matmalar äter olika livsmedel, inklusive spannmål (mjöl), ris, choklad och müsli. Malens larver spinner trådar i livsmedlen, vilket gör dem odugliga och kan leda till mögeltillväxt.

Pälsänger är inte en typ av mal, men de är nämnts här eftersom de ofta förväxlas med malar på kläder och textilier.

Pälsänger (Attagenus pellio): Dessa är skalbaggar med svart eller mörkbrunt glänsande skal. De är cirka 5 mm långa och har en markering på ryggen med två ljusa prickar. I larvstadiet angriper de textilier och naturliga material som ylle, skinn och dun. Larverna är ungefär 10 mm långa, har svart eller brunaktigt skal med gula segmentmarkeringar och gulbruna borstar på änden.

Angrepp av klädesmal kan vara kostsamma eftersom de kan förstöra värdefulla kläder. Ett malangrepp i en genomsnittlig garderob kan orsaka skador värda cirka 1500 kronor!

Klädesmal och pälsmal är nästan identiska om du inte granskar dem noggrant. Båda är små fjärilar med en vingspann på cirka 13 mm och har grå eller gulaktiga färger. Den huvudsakliga skillnaden mellan dem är att klädesmalen har gulaktiga framvingar och ljusare gula bakvingar, medan pälsmalen har gråaktiga framvingar med två små mörka fläckar.

Det är viktigt att vidta förebyggande åtgärder för att förhindra malangrepp. Speciellt på sommaren bör du vara extra uppmärksam eftersom det är vanligt att malfjärilar kan komma in när du vädrar ut ditt hem mer frekvent.

Här är några åtgärder du kan vidta:

1. Håll det rent och tvätta regelbundet: Rengör dina garderober noggrant med jämna mellanrum och skaka ur kläder. Dammsug och torka rent och använd insektssprej om det behövs. Håll dina garderober och klädförvaring rena, och försök att inte placera smutsiga kläder i dem.
2. Förvaring: Se till att kläderna alltid är rena innan du lägger dem i garderoben eller annan förvaring.
3. För långtidsförvaring: Om du har kläder som inte används ofta, överväg att använda vakuumförvaringspåsar. De är särskilt användbara för favoritplagg, stickade plagg, sängöverkast, pälsar och andra kläder som inte används regelbundet men är känsliga för malangrepp.

Matmal: Matmalar är vanligtvis en oönskad överraskning i skafferiet när larver har angripit och förorenat olika livsmedel. Vanligtvis upptäcker man matmalen antingen genom att man ser en mottfjäril i skafferiet eller när man märker att livsmedel har påverkats.

Här är en kort översikt om matmal: Vissa typer av matmal kan lägga upp till 700 ägg i livsmedel, och dessa ägg kan kläckas så snabbt som tre dagar. Ett matmalangrepp kan alltså utvecklas explosivt, och en stor del av skafferivarorna kan bli förstörda innan du lyckas stoppa spridningen.

Matmal kallas ibland också för livsmedelsmal eller mott, och deras namn brukar ofta avslöja vilken typ av livsmedel de är specialiserade på att angripa, såsom mjölmott, kakaomott, kålmott, majsmott och humlemott.

Här är några olika sorters matmal och hur du känner igen dem:

1. Indisk mjölmott (Plodia interpunctella):
   – Utmärkande drag: Fjärilens framvingar är rödbruna med en ljusbeige första del.
   – Larverna: De kan vara gulvita, röda eller gröna beroende på deras diet, med brunt huvud.
   – Vanligt förekommande i: Spannmål, nötter, torkad frukt och ibland choklad.
2. Kvarnmott (Ephestia kuehniella):
   – Utmärkande drag: Fjärilen har grå vingar med ett svart, zigzagmönster.
   – Larverna: De kan vara skära eller gröna beroende på diet, med brunt huvud.
   – Vanligt förekommande i: Müsli, mjöl, frön, kex/skorpor och ibland hundmat, choklad och kryddor.
3. Mandelmott (Ephestia cautella):
   – Utmärkande drag: Gråbrun fjäril med ljusare och mörkare ränder.
   – Larverna: De kan vara vitaktiga, gulaktiga eller rödaktiga beroende på diet.
   – Vanligt förekommande i: Spannmål, nötter, torkad frukt, oljefrön och oljekakor, ibland även tobak och animaliska produkter.

Det är inte alltid nödvändigt att exakt identifiera vilken typ av matmal det är, eftersom bekämpningsmetoderna är likartade oavsett art.

Här är en enkel checklista för att bli av med matmal:

1. Kontrollera livsmedlen: Kasta angripna livsmedel och förslut förpackningar noga. Livsmedel som är i gott skick kan frysas eller värmas upp (till 60℃) om du misstänker kontaminering.
2. Rengör lagringsutrymmen: Se till att skrymslen som springor, skarvar eller andra gömställen rengörs noggrant. Använd insektsmedel för att komma åt larver i svåråtkomliga områden.
3. Förebyggande åtgärder: Här är några steg du kan ta för att förhindra framtida matmalangrepp:
   – Håll köket rent och undvik spill i lådor och på hyllor.
   – Kontrollera nya livsmedel som kan vara i riskzonen för att innehålla matmal.
   – Förvara livsmedel i täta plast- eller glasbehållare, eller se till att förpackningar är ordentligt förslutna.
   – Installera insektsnät på vädringsfönster för att hindra framtida angrepp.

Mjölbaggar: Mjölbaggens snabba livscykel gör det möjligt för upp till 4-5 generationer att bildas varje år under varma och gynnsamma förhållanden. Mjölbaggarnas genomsnittliga livslängd är ungefär ett år, men de kan överleva i upp till tre år.

Mjölbaggen genomgår fyra olika stadier i sin livscykel: äggstadiet (som är ljust och genomskinligt), larvstadiet (gulaktig, cirka 4-5 mm lång, och cylindrisk i form), puppstadiet och vuxenstadiet som skalbagge (kan vara rödaktig, brunröd eller svart och cirka 4-5 mm lång). Alla dessa stadier återfinns i livsmedel, men vanligtvis är det bara larverna och de vuxna skalbaggarna som observeras med blotta ögat.

Mjölbaggar kan variera i färg och storlek, men de har gemensamt att de kan göra livsmedel oätliga. I denna information delar vi med oss av hur mjölbaggar sprids, hur du identifierar dem och naturligtvis hur du kan bli av med dem på enklast möjliga sätt.

Mjölbaggar tillhör familjen svartbaggar och är utbredda både i Sverige och de flesta andra länder. Många har redan eller kommer i framtiden att komma i kontakt med mjölbaggar någon gång under sina liv. Detta beror till stor del på att mjölbaggarna är mycket effektiva när det gäller att föröka sig. En hona kan lägga flera ägg varje dag, och under sin livstid kan en enda hona lägga upp till cirka 450 ägg.

Mjölbaggar lever på torra livsmedel som mjöl, gryn, flingor, pasta, kryddor och frön. De lägger också sina ägg i dessa livsmedel och förökar sig snabbt. Mjölbaggar har förmågan att ta sig in i även väl förslutna förpackningar. När de angriper livsmedel blir de kontaminerade och förstörs. I de värsta fallen kan mjölbaggar också bära med sig smittämnen.

Vanligtvis upptäcks angrepp på livsmedel genom obehagliga lukter eller missfärgning av livsmedlet, vanligtvis åtföljt av gråaktig missfärgning. Mjölbaggarnas sekret har en stark och obehaglig lukt som liknar lysol eller fotogen, vilket ibland leder till att de också kallas lysolbaggar.

Inom livsmedelsproduktionen över hela världen, inklusive Sverige, är mjölbaggar ett problem. De kan etablera sig i olika delar av spannmålsproduktionen, såsom kvarnar eller lager, och spridas sedan till återförsäljare och konsumenter innan problemet upptäcks.

Det vanligaste sättet för konsumenter att drabbas av mjölbaggar är när mjölbaggar följer med i en produkt till hemmet och sedan sprider sig till andra livsmedel.

Stor mjölbagge finns naturligt i Sverige och har förmågan att flyga. Detta gör att de ibland kan komma in utifrån under sommarhalvåret och starta angrepp på livsmedel. Detta är emellertid relativt ovanligt, och angreppen blir vanligtvis inte särskilt omfattande.

Om du flyttar in i ett äldre hus finns det en möjlighet att det redan kan finnas mjölbaggar där. I så fall kan de snabbt hitta nya livsmedel, och en omfattande infestation kan börja ganska snabbt.

Här är några tecken eller indikationer du kan leta efter för att fastställa om det är mjölbaggar du har problem med:

1. Utseende:
   – Adulta mjölbaggar är små och cylindriska insekter med tydliga antenner. De kan vara svarta, kastanjebruna eller rödbruna och är generellt sett 3-5 mm långa.
   – Äggen är små och vita, mjölkvita eller genomskinliga och är mycket små och svåra att se med blotta ögat.
   – Larverna är gulaktiga och genomskinliga med två tydliga svarta prickar i ena änden. De är ungefär lika långa som de vuxna mjölbaggarna.
   – Pupparna är ljusare gulaktiga än larverna och tjockare.
2. Platser att söka på:
   – Mjölbaggarna eller deras larver hittas vanligtvis direkt i de livsmedel som angripits.
   – Vid en omfattande infestation kan mjölbaggar sprida sig till de livsmedel som omger de angripna.
3. Skador på livsmedel:
   – Lukten är ett omisskännligt tecken på en mjölbaggeinfestation. Mjölbaggarnas utsöndrade sekret har en skarp och obehaglig lukt som påminner om lysol eller fotogen.
   – Mjölbaggarnas sekret, den typ av vävnad som de skapar, eller mögelväxt som de kan orsaka kan ge livsmedel en gråaktig färg.
   – Larver kan ibland ses med blotta ögat i de angripna livsmedlen.

Skador av mjölbaggar:

Mjölbaggar biter inte människor och utgör inte en direkt fara för människors hälsa. De kan dock sprida sjukdomar och parasiter, som exempelvis dvärgbinnikemasken.

Deras huvudsakliga påverkan är att kontaminera och förstöra livsmedel, vilket kan vara problematiskt både i hushåll och inom livsmedelsindustrin, särskilt när det gäller spannmålsprodukter.

Det finns flera olika typer av mjölbaggar och några förväxlingsbara arter, och de vanligaste och mest skadliga mjölbaggarna i Sverige inkluderar stor/vanlig mjölbagge, kastanjebrun mjölbagge och svartbrun mjölbagge.

Stor (vanlig) mjölbagge (Tenebrio molitor) är en inhemsk art i Sverige och kan flyga. Dess fullvuxna storlek varierar mellan 10-18 mm och den ändrar färg från ljusbrun som nykläckt till mörkt rödbrun eller svart som vuxen.

Kastanjebrun mjölbagge (Tribolium castaneum) är en importerad art som återfinns i stora delar av världen. Den flyger ofta när temperaturen är hög och är cirka 3-4 mm lång med en rödbrun färg.

Svartbrun mjölbagge (Tribolium destructor) är också en importerad art och är ungefär 5 mm lång. Trots namnet är den mörkbrun i färg och ligger någonstans mellan stor och kastanjebrun mjölbagge i utseende.

Det finns fler typer av baggar som kan likna mjölbaggar och som angriper livsmedel. Dessa inkluderar platbaggar, brödbaggar och tobaksbaggar. Dessa baggar är liknande mjölbaggar i storlek och utseende men kan variera något i färg och kroppsform.

Om du endast observerar larver kan det vara ett tecken på angrepp av livsmedelsmal, som exempelvis kvarnmott eller indisk mjölmott.

För att förebygga mjölbaggar finns det fem enkla åtgärder du kan vidta:

1. Regelbunden städning, särskilt noggrann i skafferi och lådor för att eliminera spill.
2. Undvik hög luftfuktighet när du förvarar livsmedel.
3. Kontrollera livsmedel regelbundet och kassera gamla varor.
4. Förvara riskutsatta livsmedel i tätförslutande behållare.
5. Använd indikationsfällor som kan snabbt avslöja en infestation.

Städning är en av de viktigaste åtgärderna för att bli av med mjölbaggar. Det inkluderar att isolera, hantera och städa de angripna livsmedlen samt rengöra ytor runt livsmedelsförvaringen. För att vara säker på att inga levande ägg överlever kan även bekämpning vara nödvändig.

En checklista för att städa effektivt och bli av med mjölbaggar inkluderar följande åtgärder:

1. Förberedande åtgärder:   – Töm skafferi, hyllor och lådor på livsmedel och köksutrustning. – Placera matvaror i tätförslutna plastpåsar eller andra förvaringsalternativ för att förhindra att mjölbaggarna sprider sig under städningen.
2. Hantering av livsmedel: – Granska livsmedel för tecken på mjölbaggar. – Särskilt försiktig med livsmedel som ofta angrips. – Kassera livsmedel som är angripna. – Behandla potentiellt angripna livsmedel genom att antingen frysa dem vid -18℃ i 48 timmar eller värma dem till över 55℃ i 1-2 timmar.
3.  Generell städning: – Diska köksutrustning, helst i diskmaskinen på ett varmt program. – Torka av alla ytor i anslutning till infestationen, inklusive golv och bänkytor. – Dammsug alla utrymmen noggrant, särskilt skarvar, springor och glipor i lådor och skåp. Efter dammsugning, kassera dammsugarpåsen. – Överväg att städa eller använda insektsmedel under köksinredningen och spisen.

Att bli av med mjölbaggar kan vara utmanande, särskilt eftersom deras ägg kan gömma sig på svåråtkomliga platser. Men genom noggrann städning och, vid behov, användning av bekämpningsmedel kan du förhoppningsvis bli av med mjölbaggar och skydda dina livsmedel från ytterligare angrepp.

Myror: Myror har en tendens att skapa gångar i ditt hem, och de flesta vill inte dela sin bostad med dem. Vi har sammanställt all information du behöver om myror. Vår guide om myror kommer att täcka allt från olika typer av myror, varför de tränger in i hus, hur du hittar myrbon.

Svartmyror är de myror som oftast blir skadedjur i hus. De är vanligtvis mellan 2 till 4 millimeter långa och kommer in i våra hem, särskilt under vår och sommar, i sökandet efter föda. De kan snabbt dras till spill av söta drycker som saft eller socker i skafferiet. När den första myran har hittat mat, lägger den ut ett doftspår som lockar andra myror till platsen, och du kan ofta se en rad av myror som följer detta doftspår.

I ett svartmyrsamhälle finns det en drottning och många arbetare, som är sterila honor utan vingar. Individer med kön för reproduktion, såsom bevingade hanar och honor, utvecklas endast vid särskilda tider. Hanar kläcks från obefruktade ägg medan honor kläcks från befruktade ägg. Faktorer under larvstadiet påverkar om en larv utvecklas till en bevingad könsmogen individ eller en arbetare, inklusive näring och omgivande temperatur.

Hanarnas enda uppgift är att para sig, och efter parningen dör hanen. Parningen sker i luften under varma och stilla sommardagar, en händelse som kallas för “myrsvärm”. Dessa svärmar av svartmyror kan vara mycket stora. Efter parningen biter honan av sig sina vingar och letar sedan efter en lämplig plats i marken för att lägga sina ägg och starta ett nytt samhälle.

Svartmyror kallas ibland även trädgårdsmyror, svarta tuvmyror eller sockermyror, namn som antingen kommer från deras val av boplats eller deras föda.

Hästmyror är robusta och kraftfulla myror, som namnet antyder. De lever naturligt i ruttet trä, såsom stubbar och fallna träd. Men om du hittar dem i ditt hus eller runt träbaserade uteplatser bör du vara vaksam. Sverige har cirka 80 olika myrarter, och de flesta av dem är inte skadedjur utan faktiskt fördelaktiga eftersom de hjälper till att kontrollera andra skadedjur. Ett exempel är den röda skogsmyran, även känd som stackmyra. Svartmyror är de som oftast orsakar problem för husägare, men ibland kan även hästmyror och faraomyror, som har blivit starkare på senare år, skapa problem.

Svartmyror, även kända som svarta tuvmyror, är de som oftast avses när man talar om myror i Sverige. Svartmyror bygger sina bon i marken, gärna under stenar, bråte eller till och med i plattläggningar och stubbar. Våra trädgårdar är ofta idealiska för svartmyror, tack vare de skyddande boendeförhållandena och den generösa tillgången på mat. Svartmyror är vanligtvis mellan 2 till 4 millimeter långa och helt svarta.

Hästmyror, även kända som stockmyror, är den största myrarten i Sverige och kan vara mellan 6 till 14 millimeter långa. Dessa myror bygger sina bon vanligtvis i ruttet trä, som stubbar, skadade träd, stockar på marken eller i byggnadsmaterial. När de väl har etablerat sig, kan de även attackera friskt trä när de bygger sina gångar och tunnlar, vilket kan orsaka omfattande skador på byggnader.

Faraomyror är ursprungligen tropiska myror som normalt inte överlever i det svenska klimatet utomhus. Trots det kan de hitta gynnsamma förhållanden inomhus och föröka sig i byggnader. Dessa myror är små och gula. Faraomyror kan vara mycket svåra att bli av med, särskilt i flerfamiljshus, och det är oftast nödvändigt att anlita professionell sanering.

Varför söker myror sig in i hus? På våren kan det vara brist på mat i naturen, och svartmyrornas arbetare söker sig då ofta inomhus för att hitta föda. De hittar ofta mat, särskilt något sött, och detta kan leda till en invasion och orsaka sanitära problem.

När det gäller hästmyror, letar de efter ruttnande trä för att bygga sina bon, oftast i naturen. Men de kan även angripa byggnadsmaterial, särskilt om träet redan är skadat, och detta kan ge allvarliga problem. För att bli av med myror är det första steget att lokalisera myrbon. Svartmyror bygger sina bon i marken, ofta under stenar, plattläggningar eller i grästuvor. Boet ligger vanligtvis några decimeter under marken, ofta på en varm plats. Under terrassplattor finns ideala förhållanden för myror, med rätt temperatur och skydd, och de kan enkelt flytta jord för att skapa tunnlar i anslutning till huvudboet.

Hästmyror bygger sina bon vanligtvis i ruttet trä, som stubbar, skadade träd, stockar på marken eller byggnadsmaterial. När myrorna har etablerat sig, kan de också attackera friskt trä när de bygger gångar och tunnlar, vilket kan orsaka omfattande skador på byggnader.

Ibland kan det vara svårt att hitta myrbon eftersom myrorna är mest aktiva på natten. Men du kan ofta se några myror under dagen och följa dem tillbaka till boet eller till deras födokälla.

Om du inte kan hitta eller komma åt boet, kan du istället placera myrgift på strategiska platser där myrorna passerar. De kommer sedan att ta med giftet tillbaka till boet.

För att minska risken för myror att etablera sig i ditt hem eller trädgård, följ dessa enkla checklistor:

Checklista inomhus:

• Töm soporna regelbundet.
• Undvik spill av söta drycker och socker.
• Låt inte djurfoder stå framme längre än nödvändigt.
• Försegla eventuella sprickor och springor där myror kan komma in.

Checklista utomhus:

• Åtgärda fuktproblem vid husets grund.
• Reparera eventuella vattenläckor.
• Undvik att ha buskar alltför nära huset, eftersom de kan hysa bladlöss som i sin tur lockar myror.
• Håll området runt husväggarna och husets grund rent.
• Ta bort stubbar, döda träd och stockar från tomten.

För att minska risken för hästmyror:

• Förvara inte ved staplad mot byggnadens eller ytterväggarna.
•  Ta bort gamla stubbar, döda träd och stockar från tomten.

Pälsänger: Pälsängern kallas på engelska “carpet beetle,” förmodligen på grund av dess benägenhet att angripa mattor när den kommer in i ett hem. Pälsängern kan också angripa kläder och ibland möbler. Lyckligtvis förökar sig pälsängern bara en gång om året, på våren. Så om du vet hur du ska hantera dem, är de relativt enkla att bli av med, och vi kommer att visa dig hur.

Pälsängern är en typ av skalbagge, känd som Attagenus Pellio. Den är ungefär 5 mm lång och har ett svart eller brunaktigt skal. Pälsängern kommer ofta in i hem och lägger sina ägg. Dessa ägg utvecklas sedan till larver som är cirka 10 mm långa, med bruna borstar och ett brun-svart skal med gula segmentmarkeringar.

Många arter av pälsänger och andra textilskadegörare lever naturligt i djur- eller fågelbon i naturen och livnär sig på döda möss, råttor, insekter eller annat organiskt material. Pälsängern är en bra flygare, så den kan flyga in i våra hem för att söka föda till sina larver, antingen tillfälligt eller mer varaktigt.

Pälsängern fortplantar sig på våren, och honan lägger vanligtvis ca 50-100 ägg. Pälsängern har en långsam reproduktion i jämförelse med andra skadedjur, eftersom parningscykeln sträcker sig över ett år och de lägger ett relativt lågt antal ägg.

Pälsängerns ägg kläcks och blir larver på 6 till 22 dagar, beroende på temperaturen. Ju varmare det är, desto snabbare går det. Larvstadiet, när pälsängerlarven livnär sig på kläder och textilier, varar från 6 månader upp till 3 år. Med gott om tillgång till mat och lämplig temperatur blir larvstadiet kortare, cirka 6 månader.

Pälsängern är en av de få skadedjuren med ursprung i Europa. Den har sedan spridits över stora delar av världen med människans hjälp.

I våra hem äter pälsängern ofta organiska textilier som innehåller ylle, ull, hår/päls, dun eller fjädrar. På engelska kallas den “carpet beetle,” antagligen på grund av dess förkärlek för mattor.

Pälsängerlarver är aktiva i larvstadiet i 6 månader upp till 3 år. Under denna tid kan de orsaka betydande skador på kläder och textilier, vilket kan bli dyrt att ersätta.

Pälsängern förväxlas ibland med klädesmal eller pälsmal på grund av liknande skador som de orsakar.

Klädesmal (Tineola bisselliella): En fjäril som i larvstadiet angriper textilier och naturliga material som ylle. Pälsmal (Tinea pellionella): Lika med klädesmalen men larven angriper endast pälsar och produkter med naturligt hår.

Så här känner du igen pälsängern: Pälsängern (Attagenus pellio) är en skalbagge med ett svart eller mörkbrunt glänsande skal. Den är ungefär 5 mm lång och har en markering på ryggen med två ljusa prickar. I larvstadiet angriper pälsängern textilier och naturliga material som ylle, skinn och dun. Larven är cirka 10 mm lång, har ett svart/brunt skal med gula segmentmarkeringar och gula/gulbruna borstar på änden.

För att bekämpa pälsängern: Att bli av med pälsängern är relativt enkelt att göra själv, men det kräver arbete. Särskilt städningen är viktig, och du kan följa en “checklista för städning” nedan.

Här är några viktiga steg i bekämpningen:

1. Städning:
   – Töm utrymmet helt på kläder och annat organiskt material.
   – Frysa (-18 grader i 4 dygn) eller värmebehandla kläder (60 grader i 30 minuter) i tvättmaskin, torktumlare, torkskåp, ugn eller med ett strykjärn.
   – Var noggrann med fickor på kläder, sömmar, slag och skarvar på kuddar och madrasser.
   – Dammsug utrymmet noggrant, särskilt runt hörn och springor. Frys dammsugarpåsen när du är klar.
   – Våttorka sedan hela utrymmet med tvål och vatten. Detta minskar risken att larver överlever. Var särskilt noggrann kring springor, lister och skarvar i madrasser och liknande.
2. Insektsmedel:
   – Använd insektspray som är avsett för att bekämpa krypande eller flygande insekter. Applicera det runt de områden där pälsängern har observerats.
   – Upprepa bekämpningsåtgärderna efter en månad för att minska risken att problemet återkommer.

Råtta: Råttor är allätare. I det vilda föredrar de oftast växtdelar som sin huvudföda, såsom frön och nötter. Brun- och svartråttor kallas “kulturföljare” eftersom de äter allt som vi människor gör oss av med som sopor, inklusive papper och plast. Som allätare kan råttor smaka på nästan vad som helst, inklusive grisar eller till och med sovande människor.

Brunråttor är vanligtvis cirka 20-25 cm långa, men de kan bli så långa som 30 cm om vi räknar med svansen. Hanar kan väga upp till ett halvkilo, och i sällsynta fall har man hittat individer nära 1 kilo i vikt. Dessa råttor är vanligtvis bruna på ovansidan och grå under, med rundade och tjocka öron.

Råttor har en spetsig nos och en kluven överläpp. De har 16 tänder, inklusive framtänder som saknar rötter och fortsätter att växa under hela deras livstid. Det är därför råttor måste gnaga för att hålla sina tänder på en lämplig storlek.

Råttor saknar svettkörtlar, så de reglerar sin kroppsvärme genom att vidga blodkärlen i områden utan hår, som svansen.

Honråttor föder vanligtvis 7-8 ungar per kull, men de kan få så många som 12 eller fler om det finns gott om mat. Med tanke på att råttor blir könsmogna efter bara 2-4 månader kan de föröka sig extremt snabbt.

Råttor trivs i miljöer som vi människor skapar. Det finns gott om mat i våra sopor, och avloppsledningar och gömda utrymmen i och runt husen ger dem skydd och boplatser. Råttor kan snabbt ta sig in på de mest otroliga ställen i ett hus, inklusive klättra flera våningar i vertikala avloppsledningar och hoppa över meterlånga avstånd för att komma åt öppningar som är så små som 20 mm (eller ännu mindre för unga råttor).

Råttor har anpassningsförmåga som liknar människans. Den vanligaste råttan, brunråttan, finns över hela världen och i hela Sverige. Tyvärr trivs de nära människor, på soptippar, i avloppsledningar, lador och källare. De kan även bli aggressiva och attackera människor om de känner sig hotade.

Råttor är kända för att vara smartare eller åtminstone mer försiktiga än möss. Detta gör dem svårare att fånga i fällor och skeptiska mot nya matkällor, som lockbete eller råttgift.

Råttor äter nästan allt, från frukt och spannmål till daggmaskar. De skapar omfattande gångsystem för matförråd och bon. Dessutom kan råttor sprida sjukdomar genom sin urin och avföring, så de betraktas som skadedjur. De kan också orsaka skador på materiella tillgångar genom att tugga sönder böcker eller till och med elektriska kablar. Det är därför viktigt att upptäcka och åtgärda ett råttproblem så snabbt som möjligt.

Här är några tecken som kan hjälpa dig att identifiera om du har råttor i ditt hem eller sommarstuga:

1. Råttspillning liknar stora riskorn och är mörkbrun med en spindelliknande form. En råtta producerar upp till 40 spillningar per dag.
2. Skrapljud på natten kan indikera råttor, särskilt svartråttor som är skickliga klättrare. Brunråttor gnager eller springer oftare.
3. Spår i dammiga områden kan visa var råttor har rört sig. Ett enkelt test är att strö fint mjöl eller talk där du misstänker aktivitet och kontrollera nästa dag för spår.
4. Gnidmärken kan uppstå när fett och smuts från råttans päls överförs till ytor när de springer längs lister eller andra föremål.
5. Gångar är tydliga tecken på att råttor inte bara har besökt utan också etablerat sig på en plats.

Det finns åtgärder du kan vidta för att förebygga och undvika råttproblem. Viktiga områden att fokusera på är tätning för att förhindra att råttor tar sig in, borttagning av gömställen och minskning av tillgängliga matkällor.

Här är några åtgärder du kan ta:

1. Sök efter eventuella hål i husets grund och ventilationsöppningar och täck dem med metallnät som har en maskvidd på 5 mm och en trådtjocklek på 0,7 mm. Råttor behöver bara ett hål på 20 mm för att ta sig in.
2. Klipp gräset kort runt huset för att eliminera skydd för råttor och göra dem mer synliga.
3. Undvik att ha buskar, träd, klätterväxter och växter nära husets fasad. Undvik också att stapla ved eller utemöbler nära fasaden, eftersom råttor kan använda dessa som klätterställen för att nå öppningar högre upp på huset.
4. Om du matar fåglar eller husdjur nära huset, se till att rengöra och ta bort spill och rester efteråt.
5. Se till att sopkärlens lock är ordentligt förslutna, och om du har en kompost, placera den långt bort från huset och se till att den är stängd för

Bekämpning av råttor och möss

Medel med kolekalciferol: Sedan våren 2020 finns medel med det verksamma ämnet kolekalciferol godkänt för användning mot råttor och möss. Kolekalciferol fungerar genom att påverka kalciumhalten i blodet hos gnagarna och efter intag av dödlig dos dröjer det några dagar innan djuret dör.

Kolekalciferol har bedömts ha hormonstörande egenskaper, och medlen får därför inte godkännas för användning av allmänheten.

Bekämpning av råttor eller möss – två olika strategier

Råttor och möss har olika beteendemönster och kräver därför olika strategier för en effektiv bekämpning. Kemisk bekämpning med rodenticider ska vara en sista utväg när andra åtgärder inte är tillräckligt effektiva.

Att bekämpa råttor: Att bekämpa råttor på ett effektivt sätt är svårt. För att bekämpningen ska vara både effektiv och säker måste man göra en helhetsbedömning av situationen på plats och avgöra vilka åtgärder som är lämpliga just där. Vid bekämpning av råttor bör man av hälso- och miljöskäl i första hand använda mekanisk bekämpning med fällor. För att detta ska fungera på bästa sätt måste fällorna placeras ut strategiskt, till exempel längs råttornas vandringsstråk. Om man trots allt behöver använda kemiska medel för att bekämpa råttorna ska insatsen dokumenteras och följas upp så att det går att bedöma dess effektivitet.

Att bekämpa möss: Möss kan man i många fall bekämpa effektivt med mekaniska musfällor. Jämfört med råttor är möss mindre misstänksamma mot fällor och förändringar i den omgivande miljön. Vid stora förekomster av möss kan kemisk bekämpning ändå vara nödvändigt.

Behörighet för användning

Behörighet för bekämpning av råttor: Produkter som innehåller antikoagulanter och är avsedda för bekämpning av råttor tillhör behörighetsklass 1 So. Detta betyder att de bara får användas av utbildade yrkesmässiga användare med särskilt tillstånd. Tillståndet utfärdas av Folkhälsomyndigheten eller Arbetsmiljöverket, beroende på vilken plats det är som ska skyddas från råttor. Den som yrkesmässigt använder bekämpningsmedel mot råttor kan därför behöva tillstånd från både Folkhälsomyndigheten och Arbetsmiljöverket.

Villkor för rodenticider

När Kemikalieinspektionen godkänner rodenticider beslutar vi också om användningsvillkor. Genom användningsvillkoren hanterar vi de risker som finns med produkterna så att användningen sker på ett så säkert sätt som möjligt.

I detta avsnitt ger vi ytterligare beskrivningar av användningsvillkoren för godkända rodenticider. Syftet är att ge en vägledning och förtydliga begrepp som används i villkoren för att underlätta för både verksamhetsutövare som använder rodenticider och för tillsynsmyndigheter. De specifika villkoren som gäller för varje produkt finns att hämta i

Omkring byggnader: Omkring byggnader innebär att produkten är godkänd att användas på den yta runt byggnaden som behöver behandlas för att problemet med råttor eller möss inne i byggnaden ska kunna åtgärdas effektivt. Hur stor denna yta är måste bedömas i varje enskilt fall. Användaren måste kunna identifiera vandringsstråk både i och omkring byggnaden och strategiskt placera ut betesstationer för att bekämpningen ska bli effektiv.

Infrastruktur: Infrastruktur avser skydd av samhällsviktiga konstruktioner och system, exempelvis för energiförsörjning och kommunikation. Platser som kan avses är till exempel järnvägs- och biltunnlar, ställverk och i tunnelbanan.

Återvinningsplatser: Återvinningsplatser avser stationer i stadsmiljön för avfallssortering. Användning på industriella avfallsanläggningar för sortering, materialåtervinning och förbränning omfattas inte. Däremot är vissa produkter godkända för användning mot råttor vid anläggningar där råvara eller avfall lagras i återvinnings- eller förädlingssyfte. Det kan till exempel vara platser för mellanlagring av matavfall som ska omvandlas till biogas.

Bekämpning av råttor i parker och liknande miljöer: Bekämpning av råttor i kvartersparker och andra liknande områden där allmänheten uppehåller sig samt högfrekventerade gångvägar i stadsmiljön innebär särskilda utmaningar eftersom det ofta finns god tillgång på föda i dessa miljöer. Spridning av rodenticider i dessa miljöer innebär samtidigt en hög risk för att fåglar och andra djur förgiftas genom att äta förgiftade råttor. Det är därför viktigt att fokus läggs på förebyggande arbete, till exempel genom att minska tillgängligheten på föda. När dessa åtgärder inte hjälper kan det dock finnas behov av bekämpning med rodenticider för att komma tillrätta med problemet.

Permanent betning: Användningen av rodenticider ska i allmänhet syfta till att åtgärda ett identifierat problem och är inte användas i förebyggande syfte. Ett behov av så kallad permanent betning kan dock föreligga för vissa verksamheter med särskilda krav på säkerhet, till exempel verksamheter med risker för smittspridning. Det kan också anses finnas behov på platser där det finns en hög potential för nya angrepp och när andra metoder har visat sig otillräckliga. Permanent betning får endast ske med produkter som är godkända för ändamålet och ställer särskilda krav på uppföljning och utvärdering. Den permanenta betningsstrategin ska regelbundet ses över och det rekommenderas även att den behandlade platsen besöks minst var fjärde vecka.

De högt ställda kraven på uppföljning avser att minska risken för en slentrianmässig användning av rodenticider där bete kontinuerligt läggs ut utan att det finns ett identifierat pågående problem, eller att man tillämpar permanent betning istället för att vidta förebyggande åtgärder för att komma tillrätta med orsakerna till ett återkommande problem. En kontinuerlig användning förväntas också öka risken för utveckling av resistens.

Betesstationer: Betesstationerna som används ska vara åverkanssäkra. Det saknas en strikt definition eller standard för vad som avses med åverkanssäker men utifrån betesstations syfte som riskreducerande åtgärd förväntas en betesstation som är åverkanssäker vara bittålig och kunna stå emot slag. Stationer som används utomhus ska även vara vädertåliga. Om stationen är påfyllningsbar ska den vara låsbar så inte barn eller andra obehöriga kommer åt innehållet.

Det huvudsakliga syftet med betesstationer är att skydda framför allt barn och djur (husdjur såväl som vilda djur) från att komma åt det utlagda betet. Eftersom råttor är neofoba, det vill säga är misstänksamma mot nya inslag i miljön, kan det i vissa situationer finnas anledningar att frångå användningen av betesstationer. Detta får endast ske i de fall täckta och skyddade betespunkter kan användas på ett sätt som ger samma skyddsnivå för icke-målorganismer och människor som åverkanssäkra betesstationer. Det kan till exempel handla om utrymmen i väggar och andra täckta hålrum inomhus. Inga medel får dock appliceras direkt i jordhålor utomhus.

Efter avslutad bekämpning ska betesstationerna tömmas på överblivet bete men bör i övrigt lämnas ostädade. Tomma stationer kan stå kvar och behöver inte samlas in. Genom att låta stationerna stå kvar i miljön kan stationerna användas för övervakning, och råttornas neofobi att gå in i stationerna minskar i det fall en framtida bekämpning skulle bli nödvändig.

Krav på uppföljning: Vid användning av produkter med antikoagulerande ämnen krävs att produkterna inte får användas längre tid än 35 dagar utan att angreppets omfattning och behandlingens effekt utvärderas. Om beten fortsätter att förtäras efter 35 dagars behandling och ingen nedgång ses i gnagaraktiviteten måste den troliga orsaken bestämmas.

Ansvaret för att utvärdera åtgärden ligger på utövaren som ansvarar för bekämpningen. Utvärderingen behöver dock inte nödvändigtvis inkludera ett fysiskt besök, om utövaren bedömer att åtgärden kan utvärderas på annat sätt.

Vid permanent betning rekommenderas att den behandlade platsen besöks minst var fjärde vecka för att undvika utveckling av resistenta populationer.

Kemikalieinspektionen rekommenderar yrkesmässiga användare att kontakta ett skadedjurssaneringsföretag om inte mängden möss minskar efter 35 dagar.

Denna information kommer från kemikalieinspektionens hemsida

Silverfisk: Silverfiskar har förmågan att ta sig in i våra hem, men de utgör ingen fara för människors hälsa. De klassificeras som skadedjur på grund av deras tendens att konsumera och skada egendom, såsom böcker. Det finns även sanitära bekymmer då silverfiskar kan anses förorena livsmedel och eventuellt sprida sjukdomar. Vanligtvis orsakar silverfiskar dock ingen direkt skada utan kan snarare ses som nattliga saneringsarbetare. Ändå betraktas de generellt som oönskade, och de flesta förknippar dem med smuts och bristande hygien, vilket är en association som de flesta inte vill ha i sina hem.

Silverfiskar är bland de vanligaste insekterna som kan hittas inomhus. De är snabba och trivs särskilt väl i varma och fuktiga miljöer. Silverfiskar är extremt skygga och kommer sällan fram ur sina gömställen förrän det blir mörkt.

I Sverige stöter man främst på två typer av silverfiskar: den vanliga silverfisken och den långsprötade silverfisken, som har blivit vanligare på senare tid. Det är viktigt att kunna identifiera vilken typ av silverfisk som man har problem med, eftersom det påverkar var man hittar dem och hur man bäst bekämpar dem.

Idag har vi utvecklat en ny, effektiv saneringsmetod mot den långsprötade silverfisken som faktiskt möjliggör snabb och effektiv sanering.

Vanlig silverfisk, ibland kallad “nattsmyg,” hittas vanligtvis i eller omkring kök och badrum. Å andra sidan kan den långsprötade silverfisken dyka upp på olika platser i hemmet och verkar trivas även i moderna hus.

Den vanliga silverfisken livnär sig på avlagringar, såsom hudrester, som samlas vid avloppsventiler och galler. Den långsprötade silverfisken, å andra sidan, äter material som är rikt på stärkelse, inklusive tapetrester, böcker, frimärken, konstverk, matvaror och förpackningar. Silverfiskar utgör ingen fara för människor eller husdjur.

Vanlig silverfisk är mindre än den långsprötade varianten och mäter cirka 10-12 mm, medan den långsprötade silverfisken är betydligt större, över 20 mm. Dess namn antyder det – den långsprötade silverfisken har längre spröt, både framåt och i analspötens form. Den har också en tydlig borst, som liknar en mustasch, och som särskiljer den från den vanliga silverfisken.

Det är en missuppfattning att silverfiskar kommer in i hem genom avloppsledningar. De följer vanligtvis med varor och produkter som införs i våra hem. Silverfiskar ses ofta i köket, i närheten av avlopp, i badkar och handfat eller nära golvbrunnar, särskilt den vanliga silverfisken som föredrar avlagringar vid avlopp. Ideala förhållanden för silverfiskar inkluderar en luftfuktighet på 70% och en temperatur på 27 grader.

Om du upptäcker silverfiskar i områden utanför kök och badrum, bör du överväga att undersöka eventuella fuktproblem, eftersom detta kan vara ett tecken på fuktskador.

Vad innebär begreppet skadedjur? Skadedjur kan variera från myggor eller mördarsniglar som stör trädgården, klädesmalar eller kackerlackor som angriper saker i hemmet, till husbockar eller hästmyror som till och med kan skada själva byggnaden. Begreppet skadedjur definieras som ett djur som orsakar materiell, fysisk eller psykisk skada i olika sammanhang och på grund av plats eller omständigheter. Detta innebär att ett djur kan klassas som ett skadedjur på en plats men inte på en annan. Till exempel, en ensam geting kan vara ett nyttodjur som pollinerar blommor, men om flera getingar bygger sitt bo i ett hus kan de ses som skadedjur. Ibland är det enbart under en viss del av sin livscykel som ett djur anses vara ett skadedjur. Till exempel är vuxna klädesmalar ofarliga, medan deras larver kan skada textilier. Ändå kan de vuxna malarna reproducera sig och skapa nya larver, vilket gör distinktionen ibland överflödig, och djuret som helhet kan betraktas som ett skadedjur.

När folk hör termen skadedjur, är det vanligt att de omedelbart tänker på insekter, men det kan lika gärna vara ett däggdjur eller en fågel. Andra termer som används för att beskriva samma fenomen är skadegörare eller ohyra, som är synonymer med samma betydelse. Ibland används termen skadeinsekter när man pratar om insekter som skadedjur, men den bredare definitionen av skadedjur inkluderar även gnagare, fåglar och hovdjur.

Det är viktigt att notera att invasiva arter inte är detsamma som skadedjur. Invasiva arter kan vara däggdjur, insekter, fiskar, växter och mer som utgör ett hot mot den biologiska mångfalden. Dessa invasiva arter kan helt enkelt konkurrera ut inhemska arter. Men i vissa fall kan invasiva arter också klassificeras som skadedjur, som i fallet med mördarsniglar eller stenmårdar.

Skadedjur kan orsaka olika typer av skador, inklusive materiella, fysiska och psykiska. Materiella skador kan omfatta skadade elkablar, förstörda livsmedel eller skador på byggnader. Fysiska skador inkluderar bett, stick och sjukdomar som människor eller djur kan drabbas av till följd av skadedjursattacker. Psykiska skador kan omfatta obehag, stress, ångest och sömnproblem som en följd av skadedjursangrepp.

Konsekvenser av skadedjur: Precis som benämningen skadedjur eller skadeinsekter antyder, så kan dessa organismer ge upphov till en mängd olika konsekvenser. Dessa effekter kan sträcka sig från materiella påverkningar till fysiska och psykiska besvär för både människor och djur.

Här är exempel på olika typer av konsekvenser och de organismer som kan orsaka dem:

Materiella

• Textilier, kläder mm.
• Livsmedel, mat mm.
• Trä
• Växter och grödor

Fysiska

• Stick
• Bett
• Allergi
• Smittor och virus

Psykiska

• Obehag
• Stress
• Ångest
• Sömnstörning

Det är vanligt att skadedjur namnges utifrån vad de angriper. Exempelvis träskadeinsekter, textilskadeinsekter eller lagervaruinsekter får sina namn baserat på deras företrädda mål. Det finns även skadedjur som direkt namnges efter de material eller objekt de påverkar, såsom klädesmal, matmal och granbarkborre.

Hur skadedjur sprider sig i bostäder: Skadedjur har en mängd olika sätt att ta sig in i bostäder, och det finns nästan lika många metoder som det finns skadedjur.

Här är några exempel:

1. Kackerlackor och vägglöss kan oavsiktligt följa med i resväskor eller kläder hem från resor till platser där de finns.
2. Silverfiskar kan komma in i hemmet genom att följa med kartonger eller förpackningar.
3. Mjölbaggar och andra lagervaruinsekter kan införas i hemmet genom kontaminerade livsmedel eller produkter.
4. Bananflugor kan ta sig in i bostaden genom infekterad frukt eller från utomhusmiljön.
5. Pälsängrar och klädesmalar kan flyga in genom öppna dörrar eller oskyddade ventilationsintag.
6. Möss söker skydd och värme under vintermånaderna och kan använda små öppningar i huset för att komma in.
7. Råttor kan följa trasiga avloppsrör eller hitta vägar in där golvbrunnsskydd saknas.

Hur skadedjur sprider sig i bostäder kan vara på olika sätt, och det är viktigt att vara medveten om dessa möjliga införselsvägar för att effektivt kunna hantera skadedjursproblem.

Tecken på problem med skadedjur: Att tidigt upptäcka problem med oönskade organismer är avgörande för att begränsa omfattningen av dessa problem och minimera eventuella skador. Det kan vara enkla åtgärder, som att regelbundet undersöka en plats för eventuella spår av oönskade organismer, använda indikationsmetoder för att övervaka förekomsten av skadedjur i hemmet, eller även mer avancerade metoder som att använda smarta, anslutna fällor i avloppssystemen för att rikta bekämpningsinsatser till de mest nödvändiga områdena. Snabb identifiering är särskilt viktig när det gäller organismer som vägglöss, eftersom de kan bli mycket svåra att utrota om de får härja fritt. Mer information om att upptäcka tecken och spår av vägglöss finns tillgängligt.

Enligt lagstiftningen krävs det att fastighetsägare har ett egenkontrollprogram för att förebygga, övervaka och vid behov hantera förekomsten av oönskade organismer enligt miljölagstiftningen.

Råd om bekämpning för olika typer av skadedjur: Bekämpning av skadedjur innefattar aktiviteter som syftar till att eliminera eller avlägsna dem i olika omfattningar. Det innebär oftast även att utföra relaterade åtgärder inom bekämpning, såsom inspektion för att upptäcka tecken på skadedjur, kartläggning av deras närvaro, förebyggande åtgärder och sanering efter ett angrepp av skadedjur.

Vi betraktar det som en viktig uppgift att tillhandahålla enkel och tillgänglig information om skadedjur och hur man kan bekämpa dem. De flesta typer av skadedjur kan faktiskt hanteras av privatpersoner med kunskap och ibland användning av bekämpningsprodukter. Endast i vissa fall, såsom vid bekämpning av vägglöss, kackerlackor och råttor, rekommenderar vi att experter involveras på grund av komplexiteten, risken för spridning eller krav på speciella produkter och tillstånd. Vårt mål är att göra det enklare för dig att snabbt hitta en lösning på ditt problem med skadedjur.

Bekämpningsmetoder för skadedjur

Det finns olika metoder för att bekämpa skadedjur, och valet av metod beror på vilket skadedjur som är i fråga. Här ger vi en översikt över de vanligaste metoderna som ofta används för att hantera skadedjur. I många fall är det mest effektivt att använda en kombination av bekämpningsmetoder för att snabbt och effektivt ta kontroll över skadedjursproblemet.

Mekanisk bekämpning: Inom mekanisk bekämpning finns ett brett utbud av metoder, från enkla åtgärder som att använda en flugsmälla för att döda flugor till användning av fångstredskap som kräver godkännande från Naturvårdsverket. En av de mer avancerade mekaniska metoderna är skyddsjakt, som kräver en jägarlicens och tillstånd från Länsstyrelsen.

Fysisk bekämpning: Den fysiska bekämpningsmetoden innebär att man direkt avlägsnar eller dödar skadedjur genom fysiska medel. Det kan vara så enkelt som att använda en flugsmälla eller ta bort skadedjur manuellt. Denna metod är oftast mest lämplig för mindre skadedjur som flugor, myggor och getingar som har kommit in i bostaden i små antal.

Termisk bekämpning: Termisk bekämpning innebär att man använder hög temperatur eller låg temperatur (frysning) för att döda skadedjur. Till exempel kan tvätt i 60 grader döda skadedjur, och genom att placera kläder i frysen i några dagar kan man bli av med skadedjur. Termisk bekämpning kan också användas för svårbekämpade skadedjur som vägglöss genom att värma upp hela möbler eller byggnader för att eliminera dem.

Fällor: Fällor används för att locka och fånga insekter med hjälp av lockämnen eller feromoner (doftämnen). Klisterfällor är vanliga och används ofta för att fånga olika insekter, inklusive klädesmal och silverfisk.

Fångstredskap: Fångstredskap används för att antingen döda eller fånga vilda djur i mekaniska fällor. Det finns både dödande och icke-dödande fällor, och de måste ha typgodkännande från Naturvårdsverket innan de kan användas. Dessa fällor tilldelas ett typnummer och registreras i en förteckning över fångstredskap.

Skyddsjakt: Skyddsjakt är en metod där enskilda djur jagas med syftet att förhindra skador på exempelvis boskap av rovdjur eller skador på åkermark av gäss som äter upp säden. Skyddsjakt är en undantagsåtgärd och kräver tillstånd från Länsstyrelsen. Till exempel omfattas grävlingar som kan bygga bon under hus eller i krypgrunder av jaktlagstiftningen, och skyddsjakt kan vara en tillämplig åtgärd. Likaså omfattas rådjur som kan angripa trädgårdar av jaktlagstiftningen.

Kemisk bekämpning och biocider: När vi pratar om kemisk bekämpning är det viktigt att klargöra att termen “kemisk” kan vara vilseledande eftersom i princip allt har en kemisk komponent, även naturliga ämnen som växtextrakt. Inom bekämpningssammanhang syftar vi på metoder som har en direkt inre påverkan på skadedjuren, till exempel genom användning av nervgifter som påverkar nervsystemet och lamslår insekter, vilket leder till att de slutar fungera och till sist dör. Detta kan jämföras med mekaniska metoder, såsom användning av uttorkningsmedel som torkar ut och dödar skadedjuren. Båda metoderna resulterar i skadedjurens död, men den första har en kemisk effekt medan den andra är mekanisk.

Biocider: Biocider är kemiska eller biologiska bekämpningsmedel som används för att bekämpa skadliga skadedjur. Exempel på biocider inkluderar insektsmedel, musgift och myggmedel. Även produkter som båtbottenfärg och desinfektionsmedel räknas som biocider eftersom de riktar sig mot skadedjur eller skadliga mikroorganismer som bakterier.

Klassificering av biocider

• Klass 1: Endast för yrkesmässigt bruk och tillstånd krävs.
• Klass 2: Endast för yrkesmässigt bruk.
• Klass 3: Får användas av privatpersoner.

Regler och godkännande: Alla biocider som säljs och används i Sverige måste godkännas och registreras hos Kemikalieinspektionen. De tilldelas ett registrerings- eller identifieringsnummer och måste följa regler som fastställs enligt EU:s biocidförordning. Dessa regler omfattar bland annat godkännande av den aktiva substansen, specificerade användningsområden och krav på tydliga svenska användarinstruktioner på produkternas förpackningar.

Teknisk bekämpning och förebyggande åtgärder: Teknisk bekämpning är en effektiv och hållbar metod för att begränsa skadedjurs rörelsefrihet och försämra deras livsvillkor på en specifik plats. Detta är oftast en kostnadseffektiv strategi jämfört med andra former av bekämpning. Här är några exempel på tekniska bekämpningsmetoder och förebyggande åtgärder:

Byggnadstekniska åtgärder: Denna metod involverar att skapa fysiska barriärer som förhindrar skadedjur från att tränga in i en plats. Det kan vara enkla åtgärder som att installera insektsnät i ventilationens luftventiler eller mer omfattande projekt som att tätning av en husfasad för att förhindra möss från att ta sig in. Andra exempel inkluderar användningen av fågelskydd, såsom fågelpiggar, för att hindra fåglar från att vistas eller bygga bo på en viss plats.

Temperaturkontroll: Genom att reglera temperaturen på en plats kan man påverka skadedjur, deras reproduktion och överlevnad. Till exempel kan sänkning av golvvärmetemperaturen förhindra silverfiskar från att trivas och föröka sig. För andra skadedjur kan motsatt metod användas, där normal rumstemperatur förhindrar deras utveckling, till exempel trämask.

Fuktkontroll: Många skadedjur gynnas av fuktiga förhållanden. Genom att säkerställa en normalt låg fuktnivå på en plats kan man minska attraktiviteten för skadedjur. Detta kan vara särskilt effektivt för skadedjur som trämaskar, silverfiskar och gråsuggor.

Födoreducering: Att minska tillgången till föda för skadedjur kan göra en plats mindre attraktiv och hämma deras reproduktion. Åtgärder kan innefatta regelbunden städning för att eliminera matkällor för skadedjur som silverfiskar och att ta bort fallfrukt för att minska tillgången på föda för gnagare. Hygienåtgärder, inklusive protokoll för livsmedelshantering och sophantering, syftar i grund och botten till att minska tillgängligheten av föda och boplatser för skadedjur.

Förebyggande åtgärder: Många av dessa åtgärder kan också användas förebyggande för att minska risken för skadedjursproblem. Till exempel kan man förhindra möss och råttor genom att täta potentiella ingångspunkter i byggnader med gnagarskyddsnät. Särskilt vid återkommande problem med specifika skadedjur är det klokt att vidta förebyggande tekniska åtgärder för att minimera risken för framtida bekymmer.

Sanering efter skadedjursangrepp och hälsorisker: Sanering efter ett skadedjursangrepp involverar rengöring och uppstädning av området som påverkats. Det finns olika nivåer av sanering beroende på skadedjurens art och omfattningen av angreppet.

Enkla saneringsåtgärder: För enklare situationer, som att ta bort ett getingbo eller gammalt fågelbo, handlar saneringen främst om att rengöra och avlägsna boet. Denna typ av sanering kräver vanligtvis minimala åtgärder och skyddsåtgärder.

Sanering vid allvarligare angrepp: Vid mer allvarliga angrepp, såsom möss eller vägglöss, krävs mer omfattande saneringsåtgärder. Det är viktigt att tänka på hälsorisker i dessa fall, eftersom smittämnen kan vara närvarande och utgöra en risk. Skyddsutrustning som handskar och munskydd kan vara nödvändiga, och det är viktigt att undvika att sprida dammpartiklar som kan innehålla patogener i luften.

Hantering av sopor: Under saneringen genereras sopor som måste hanteras på rätt sätt. Det är viktigt att inte sprida skadedjur eller deras ägg genom soporna till nya platser. Plastpåsar bör förslutas ordentligt, och för vissa skadedjur kan det vara nödvändigt att värma upp eller frysa soporna för att säkerställa att skadedjuren inte överlever.

Avlägsnande av bekämpningsmedel: I vissa fall kan bekämpningsmedel ha använts som en del av skadedjurskontrollen. Dessa medel kan också behöva avlägsnas under saneringen. Det är viktigt att följa anvisningarna för bekämpningsmedlet och eventuell karenstid innan sanering påbörjas. Saneringen kan i vissa fall behöva vänta några veckor efter bekämpningen för att säkerställa medlens effektivitet och minska eventuella hälsorisker.

Sammanfattningsvis kräver sanering efter ett skadedjursangrepp noggrann planering och åtgärder för att minimera hälsorisker och förhindra spridning av skadedjur eller deras ägg till nya platser. Hänsyn måste tas till angreppets omfattning och vilka åtgärder som har vidtagits för att bekämpa skadedjuren.

Lagar och regler för skadedjursbekämpning

Skadedjursbekämpning regleras av flera lagar och regelverk för att säkerställa att den utförs på ett ansvarsfullt och säkert sätt. Här är några av de viktigaste lagarna och myndigheterna som är involverade:

1. Miljöbalken och jordabalken: Dessa lagar reglerar ansvarsfördelningen för skadedjursbekämpning i fastigheter, inklusive hur ansvaret delas mellan hyresvärd och hyresgäst.
2. Boverkets byggregler (BBR): BBR fastställer krav på skydd mot skadedjur i byggnader och används som grund för plan- och byggförordningen. Detta är viktigt för att säkerställa att byggnader är utformade för att förhindra skadedjursintrång.
3. EU:s biocidförordning: Denna förordning fastställer kraven på biocider och växtskyddsmedel för att säkerställa hälsa och miljöskydd. Den syftar även till att harmonisera reglerna för dessa produkter inom EU.
4. Jaktlagen: Jaktlagen reglerar var, när och hur jakt får bedrivas, vilka som får jaga och vilka djur som får jagas. Detta är särskilt relevant för skadedjurskontroll som innefattar jakt på vissa djurarter.

Myndigheter som övervakar skadedjursbekämpning

Flera myndigheter är involverade i att övervaka olika aspekter av skadedjursbekämpning och säkerställa efterlevnaden av lagar och regler:

1. Kemikalieinspektionen: Ansvarar för marknadskontroll av kemiska produkter och bekämpningsmedel.
2. Folkhälsomyndigheten: Utfärdar tillstånd för användning av vissa bekämpningsmedel i bostäder och lokaler för allmänna ändamål.
3. Naturvårdsverket: Ansvarar för kontroll och registrering av fångstredskap som används för skadedjursbekämpning.
4. Jordbruksverket: Ger tillstånd för användning av bekämpningsmedel inom jordbruket och arbetar för att skydda djur, växter och hälsa inom svenskt jordbruk.
5. Arbetsmiljöverket: Ger tillstånd för användning av bekämpningsmedel i arbetsmiljön och ställer krav på säkerhetsutrustning för yrkesverksamma.
6. Boverket: Tillhandahåller föreskrifter och råd för byggregler som rör förebyggande av skadedjursintrång i byggnader.

Sammanfattningsvis finns det tydliga lagar och myndigheter som reglerar skadedjursbekämpning i Sverige för att säkerställa att den utförs på ett säkert och ansvarsfullt sätt samt att hälsa och miljö skyddas. Dessa regler gäller både för privatpersoner och yrkesverksamma inom skadedjursbekämpning.

Ansvar för bekämpning av skadedjur i olika situationer

Ansvarsfördelningen för skadedjursbekämpning varierar beroende på olika situationer och fastighetsägare. Här är en översikt över ansvar i olika sammanhang:

Nybyggnad:

• Byggherren är ansvarig för att utforma byggnaden så att det försvårar skadedjur att komma in.
• Efter färdigställande är det byggnadsägaren som ansvarar för att byggnaden är fri från skadedjur och att skyddet underhålls.

Hyreslägenhet:

• Hyresvärden är skyldig att vidta åtgärder mot skadedjur i hyresfastigheten.
• Även om hyresgästen har bidragit till problemet, är hyresvärden ansvarig för att lösa det.
• Hyresgästen kan kräva ersättning för skador som uppstått till följd av sanering.

Bostadsrättslägenhet:

• Bostadsrättsföreningen ansvarar för att hålla fastigheten fri från skadedjur.
• Om föreningen inte kan lösa ett skadedjursproblem, kan en bostadsrättshavare säga upp sitt avtal.
• Bristande åtgärder kan leda till skadestånd eller sänkt avgift.

Villa och fritidshus:

• Fastighetsägaren ansvarar för att hålla sin fastighet fri från skadedjur enligt miljöbalken.
• Det finns ingen rapporteringsskyldighet för skadedjur som husägaren måste följa.

Offentlig miljö:

• Fastighetsägaren ansvarar för att hålla sin fastighet fri från skadedjur enligt miljöbalken.
• Till exempel kommunen ansvarar för VA-anläggningar och avlopp.

Företag:

• Företag har generellt samma ansvar som fastighetsägare eller hyresgäster, men vissa branscher har särskilda krav.
• Verksamheter med livsmedelshantering har stränga krav för att säkerställa livsmedelssäkerhet, inklusive skadedjurskontroll.
• Hygien och förebyggande åtgärder mot skadedjur är viktigt för en rad olika branscher.

Sammanfattningsvis varierar ansvarsfördelningen för skadedjursbekämpning beroende på fastighetstyp och situation. I många fall är fastighetsägaren eller hyresvärden ansvarig för att vidta åtgärder mot skadedjur och säkerställa en skadedjursfri miljö, medan hyresgäster och bostadsrättshavare har rättigheter och skyldigheter i enlighet med lagstiftningen. I vissa branscher och verksamheter, särskilt där det rör sig om livsmedelshantering eller andra säkerhetskritiska områden, är skadedjursbekämpning en viktig säkerhetsfråga och regleras mer specifikt.

Vägglöss: Vägglöss utgör ett växande problem i många länder, och tyvärr blir de allt vanligare även i Sverige. Att ha vägglöss i hemmet kan vara en psykiskt påfrestande upplevelse och resultera i klåda, ökad stress och sömnproblem som en naturlig följd.

Vägglöss är små parasitiska insekter som, trots sitt namn, inte är löss utan tillhör skinnbaggefamiljen. Den mest vanliga arten av vägglus är Cimex lectularius, som lever på människor som sina värdar och trivs inomhus.

Vägglöss är nattaktiva, vilket innebär att de söker föda hos sina värdar på natten genom att bita och suga blod. Under dagen gömmer de sig och är därför svåra att upptäcka. Vanligtvis hittar man vägglöss nära sängen, i skrymslen och sprickor, men de kan även gömma sig i elektronik, golvlister och till och med i väggarna.

Om vägglöss inte har tillgång till föda kan de gå i dvala och överleva under långa perioder, vanligtvis mellan 3 och 18 månader beroende på de omgivande förhållandena. Detta gör att det är extremt svårt att svälta ut vägglöss. De orsakar vanligtvis ingen fysisk skada på material, men deras avföring kan fläcka sängkläder och missfärga lister. Däremot kan de resultera i betydande psykiskt och ibland även fysiskt lidande för de som drabbas.

Vägglöss biter sina värdar när de sover, och betten kan orsaka klåda och ibland allergiska reaktioner. Vägglöss är inte kända för att vara smittbärare av sjukdomar. Det faktum att vägglössen angriper när man är mest sårbar och i sin egen säng ökar den obehagskänsla som de flesta upplever. Dessutom är vägglöss svåra att upptäcka och eliminera, vilket gör situationen ännu mer problematisk.

Bett från vägglöss kan se olika ut hos olika individer och kan vara svåra att skilja från bett av andra insekter, som myggor eller bromsar. Vad som särskiljer vägglusens bett är att de ofta förekommer i en linje, längs med blodkärl eller i de områden där vägglusen har rört sig över huden. Ibland bildar betten även kluster.

Det kan ta flera dagar eller upp till en vecka innan betten blir synliga, och det beror på individens
känslighet samt om man tidigare har blivit biten och därför reagerar snabbare.

Vägglössen är ovala i formen och vanligtvis 4-5 mm långa, men de kan bli upp till 10 mm. Deras kroppar är platta och ovala, men kan bli rundare när de har ätit blod. De är nästan genomskinliga men har karakteristiska ränder av kroppsbehåring som ger dem ett strimmigt utseende.

Den vanligaste spridningsvägen för vägglöss är att de följer med människan hem från utlandsresor eller varor och produkter som förs in i hemmet. Vägglöss hittas där människan sover. De är vanligast i sovrummet, särskilt kring sängen och under sängen i ramen.

För att minska risken för att få med sig vägglöss hem från resor, bör man vara extra uppmärksam. Här är några åtgärder som kan vidtas före, under och efter resan:

Före resan:

• Packa kläder i plastpåsar i resväskan för att förhindra att vägglöss tar sig in.
• Ta med extra plastpåsar för smutsig tvätt och eventuella nya klädköp under resan.

På resan:

• Inspektera boendet noggrant efter tecken på vägglöss. Om du upptäcker något, fotografera det och kräv eller byt rum eller boende.
• Undvik att packa upp resväskan och sprida kläderna. Använd istället väskan och plastpåsarna som din temporära garderob.
• Placera inte skor eller resväskan nära sängen eller golvlister, håll dem så långt borta som möjligt.

Efter resan:

• Tvätta alla textilier i minst 60 grader (om du har varit noga med plastpåsarna kan du undvika att tvätta oanvända kläder).
• Om du har kläder som inte kan tvättas i 60 grader, kan de istället frysas i minst 3 dygn vid -18 grader för att säkerställa att alla stadier av vägglöss dör.
• Dammsug resväskan noggrant och förslut dammsugarpåsen i en väl tillsluten plastpåse. Om möjligt kan hela resväskan också frysas i en frysfack, men det tar tid innan hela väskan når den nödvändiga temperaturen på -18 grader.

Det är viktigt att identifiera och agera snabbt om du misstänker ett vägglusproblem. Att undersöka tidigt och vidta åtgärder är det mest effektiva sättet att minska risken för en allvarlig infestation. Vi rekommenderar att en professionell saneringsfirma anlitas för att behandla vägglöss, eftersom de är
mycket svåra att bli av med på egen hand. En professionell har rätt utrustning och utbildning för att hantera problemet effektivt och minimera risken för spridning eller återkommande infestationer. Det finns två arter av vägglöss som livnär sig på människans blod, den tropiska vägglusen och den vanliga

vägglusen. Den senare är den mest förekommande i Sverige och andra regioner med tempererat klimat.

Den vanliga vägglusen trivs bäst i tempererade klimat, men kan överleva i både varma och kalla miljöer. För att effektivt sanera vägglöss måste man upprätthålla temperaturer på antingen 50 grader eller -18 grader under flera dagar, beroende på de specifika förhållandena på platsen. Alternativt kan
vägglöss bekämpas med kemiska bekämpningsmedel eller genom värmebehandling.

Vägglöss lockas till människor av deras kroppsvärme och utandningsluft, vilket de upptäcker nattetid när vi sover. Deras enda föda är människors blod, och de kan överleva länge utan mat, upp till 18 månader i gynnsamma förhållanden.

Spridningen av vägglöss kan ske genom att de själva rör sig (de kan krypa upp till 30 meter) eller genom att de åker med en människa till en ny plats. En enda vägglus kan starta en ny koloni på den nya platsen och börja föröka sig.

Förökningstakten för vägglöss beror mycket på miljöförhållandena, främst temperaturen. I en gynnsam miljö kan vägglusens livscykel vara så kort som 4 veckor, medan den i en ogynnsam miljö kan ta fem gånger längre tid. Vanligtvis är vägglusens livscykel 50-60 dagar, från ägg till vuxen parasit, vid en normal rumstemperatur på 22°C.

De olika stadierna av vägglusens livscykel är synliga för det blotta ögat. De går från ägg till genomskinliga nymfer som endast är 1-2 mm stora, och sedan till fullvuxna honor som är ungefär 6-9 mm långa. En mättad vuxen vägglus är mörkbrun eller rödaktig och har en konvex form som liknar en äppelkärna.